Aftonbladet – 24 december 1874, sida 2

derefter ena knäet på marken, för att Nicolaia skall sätta foten på det andra och änga sig upp på sin plats. Sedan systrarna — ännu ett halft dussin handkyssningar, och klatscha på, kusk. Ack ja! Den marknaden! Jag sålde mig der. Från den dagen irrade jag omkring likt en hund, som förlorat sin husbonde. Jag var förvillad, äfven jag. Dagen derefter steg jag till häst, för att aflägga besök hos familjen Senkov. Nicolaia var allvarligare n vanligt; hon hängde med hufvudet; äfven jag blef sorgsen. — Hvad står på med dig? tänkte jag. Jag tillhör dig, jag är din egen; hvarför skrattar du icke? — Jag gjorde ännu flere besök. — En dag sade jag till henne: Tillåt att jag icke längre ljuger. — Hon såg förvånad på mig. — Ni skulle ljuga! — Ja, jag kallar mig er tjenare och säger, att jag faller till era fötter, och likväl ärjag icke det ena och gör icke det andra. Jag vill icke längre ljuga! — Och jag försäkrar er, att jag.upphörde att ljuga. En tid derefter sade min fars gamle kosack till tjenarne: Unga herrn har blifvit from, han kar fläckar på knäna. Senkovarnes by låg närmare bergen än vår. De hade stora fårhjordar, som gingoi vall vid skogsbrynet, Betesmarken var omgifven af en stark inhjgnad. Om nätterna gjorde vallhjonen upp stora eldar; de hade ärnskodda påkar, till och 1ined en gammal studsare och åtskilliga varghundar. Alt detta derför att bergen voro så nära; det vimlade af vargar och björnar, och de voro öfver måttan fruktsamma. Det fans en varghund, som hette Kol. Han var alldeles ramsvart, och ögonen gnistrade som glödande kol. Det var min... men hvad säger jag väl? — han rodnade lätt — det var pana Nicolaias favorit, Då hon var