Aftonbladet – 24 december 1874, sida 2

Glasen voro tomma. Jag gjorde ett tecken åt Mochku att sätta fram en ny butelj. I denna belägenhet funno bönderne mig, fortsatte min bojar. De buro mig till Senkovs, der jag länge blef sängliggande af feber. Då jag en dag åter vaknade till sans, sutto de omkring mig, jämte de mina, likasom kring en döende; men pappa Senkov sade: Det tecknar sig bra, det tecknar sig mycket bra! — och Nicolaia skrattade. En gång vaknade jag på natten och såg mig omkring irummet, sem endast var upplyst af en nattlampa; jag varseblef Nicolaia, som bad på sina knän, Men lemnom detta: det är Dydt, blott en och annan gång Återser jag det i drömmen, TLåtom oss ej tala mer derom ... Som ni ser, kom jag mig. Efter den tiden stod pappa Senkovs britchka ofta på vår gård och min faders ofta på deras; stundom voro qvinnorna med. De gamle hviskade sins emellan, och då jag närmade mig, smålog Senkov, klippte med ögonen och bjöd mig på en pris snus, Nicolaia älskade mig, ack! af. hela sitt hjerja, (rd. dÅt. Jag ätminstone trodde det och de gamla också. Hon blef altså min hustru. Min far öfverlemnade åt mig förvaltningen af vår egendom, Nieolaia fick en hel by i hemgift. Bröllopet stod i Czernelica; hvarenda en gäst blef påstruken, min far dansade kosacka med fru Benkov. På aftonen följande dagen — de voro ännu alla qvar; likasom de döda på den yttersta dagen sysselsatta att söka efter sina lemmar, som de icke funno — spände jag sjelf sex hästar, hvita som dufvor, förs fin tagit (Forts.) KN