Aftonbladet – 24 december 1874, sida 2

Naturligtvis; det var honom jag väntade. Jag stälde mig på utkik i ravinen; det var omöjligt, att vi kunde undgå att drabba till 5 ans. Väggarne voro släta, nästan lodVv ravinkanten växte träd, men de stodo så högt uppe, att det var omöjligt att få tag i en rot och på det sättet praktisera sig upp. Björnen måste möta mig: han skulle icke rygga tillbaka och icke häller jag. Jag väntar honom på stående fot. Jag vet icke, hur länge jag stod der. Ensamheten var djup, förfärlig. Slutligen hör jag bladön på marken prassla i öfre delen af ravinen, likasom under en bondes tunga steg, derefter en brumning: der är han. Han får syn på mig, stannar. Jag tager ett steg framåt, spänner hanen ,,.hvad säger jag? jag ämnar spänna hanen; jag söker: det fans ingen hane. Jag gör korstecknet, tager af mig rocken, sveper den kring venstra armen — björnen var på två stegs afstånd. — Hopp, broder! — Han hör mig icke, han tyckes icke se mig. — Stanna då der du är, broder, jag skall lära dig ryska! Jag vändej upp och ner på bössan: och riktar ett väldigt slag med kbolfven mot hans nos. Han ryter, reser sig npp, jag kör venstra armen in I hans gap och stöter min knif 1 hjere tat på honom; han fattar tag I mig med rar marne. En blodström öfversköljer mig, alt försvinner. .. Under några minuter stödde han hufvudet mot händerna; derefter utsträckte han den ena handen och slog lätt i bordet, i dethan med glädtig ton sade: Här sitter jag och berättar historier för er; men ni skall få se måfkox efjer klofnac — han öppnade skjortan och jag såg på ömse sidor al bröstet ett par hyita jättehänder — han kramade mig ugtigti : 4