Aftonbladet – 23 december 1874, sida 2

andra unge männen voro del honpng mot henne och knuffade till hvarandra för att komma åt att taga upp hennes näsduk; och hon — kastade tillbaka sina flätor och sökte mig med blicken. Då lektionen var slut, tog jag mod till mig och lyste henne ned för trappan -— jag stannade på sista trappsteget. Hon svepte in sig, fälde slöjan och helsade alla med en bugning på hufvudet; svartsjukan stack mig i hjertat, och ännu då bjellrorna hördes blott svagt i fjärran, stod jag på trappan, med min ljusstake, i hvilken ljuset dröp. Sedan slutade lektionerna, och det dröjde länge, innan jag återsåg henne. Jag vaknade då om nätterna och hade gråtit, utan att veta hyarför; jag lärde utantill verser, som jag läste upp för min klädhängare, eller också fick jag tag i en guitarr och sjöng — sjöng så oerhördt, att vår gamle hund kröp fram från sin hviloplats under kakelugnen, satte nosen i vädret och började tjuta. Kom så våren, då jag fick i mitt hufvud att gå på jagt. Jag ströfvade omkring i bergen och hade nyss slagit mig ner vid kanten af en ravin och sträckt ut mig i gräset, då jag plötsligen hör grenarne braka och ser en ofantlig björn, som helt beskedligt kommer fram mellan träden. Jag-höll mig helt stilla. Det var tyst i skogen; en korp flög kraxande öfver mitt hufvud. Jag blef rädd; jag gjorde ett dugtigt korstecken, jag andades knappt; men när björnen kommit ner i ravinen, lade jag benen på natken. Det var den månaden, då det är marknad. Förlåt, att jag berättar så här kors och tvärs. Jag far till staden, och under det jag ströfvar omkring bland stånden, får jag syn på henne. Jag har glömt att säga er hennes namn: Nicolaia Senkov. Hon hade nu ex drottnings hållning i: hennes bårfätor