Aftonbladet – 22 december 1874, sida 2

Fnösket fattade också eld; han lade det i pipan, och snart insvepte han oss i blåa rökmoln. Han höll ögonen blygsamt nedsänkta och log altjämt. Jag kunde fritt taga honom i skärskådande. Han var synbarligen en egendomsegare, ty han var mycket väl klädd; hans tobakspung var rikt broderad : hans later voro en ädlings. Han måste vara från trakten af Kolomea eller åtminstone från kretsen med detta namn; han var ryss, han hade nyss sagt det — för öfrigt icke nog pratsam för att vara polack. Det var en karl, som kunde tjusa qvinnorna. Ingenting af denna tunga styrka, denna grofva klumpighet, som hos andra folk gå och gälla för manlighet: det var en ädel, fin, gratiös skönhet; men en spänstig kraft, en okuflig seg: het röjde sig i alla hans rörelser. Ett brunt, glänsande hår och ett tätt, tämligen kortskuret och lätt krusigt skägg omgåfvo ett regelbundet, af solen brynt ansigte. Han var icke alldeles ung, men han hade blåa ögon strålande af glädtighet, riktiga barngon, Något godt, något orubbligt välvilligt uttryckte sig i hans solbrända drag och röjde sig i de talrika lmier, som lifvet ristat i detta manliga anlete, Han steg upp och gick flere gånger fram och åter i värdshussalen. Med de vida byxorna nedstoppade i de gula kragstöflarna, lifvet omgjordadt af ett skärp i lifliga ärger under en vid, framtill öppen rock och hufvudet betäckt med en pelsmössa, liknade han en af dessa gamla, lika visa som tappra bojarer, hvilka slogo råd med Vladimir och Jaroslav eller drogo i fält med Igor och Roman. Han kunde nog vara farlig för qvinnorna, jag hade icke svårt att tro det; då jag såg honom gå der fram och åter, med ett leende på läpparne, erfor jag sjelf ett behagligt intryck,