Aftonbladet – 21 december 1874, sida 6

den har ännu en ungdomlig friskhet, som saknas i senare verk sådana som Tristan och Isolde, der en ihålig reflexion grinar emot oss så väl ur orkesterns disharmoniska harmonisering, som i synnerhet ur de osångbara sångstämmorna. Likheten med Euryanthe begynner redan i sjelfva texten, författad till denna opera af Helmine v. Chezy, till Lohengrin som bekant af Wagner sjelf. Innehållet af Euryanthe är i korthet följande. Adolar, grefve af Nevers, älskar Euryanthe och har af henoe tagit en ed att bevara hemligheten af hans systers död; denna har nämligen af sorg öfver sin stupade make beröfvat sig sjelf lifvet genom att suga giftet ur en ring, som hon bär på sig, och hennes ande har för de bägge älskande förklarat, att hon icke skall få ro förr, än denna ring blifvit vätt af oskuldens tårar och trohet bjudit mördaren räddning för mord. Narrad af Eglantines låtsade vänskapsbetygelser, låter dock Euryanthe förmå sig att yppa hemligheten för -henne, som sjelf obelönt suckar för Adolar och nu begagnar upptäckten till att på honom taga hämnd, i det hon stjäl ringen ur den dödas grift och öfverlemnar den samma åt Lysiart, en grefve af Forest. Denne Lysiart, som förgäfves brinner för Euryanthe, harfi stolt öfvermod ingått med Adolar ett vad, att han skall förföra dennes älskarinna till otrohet, och då han icke lyckas i sina bemödanden härutinnan, uppvisar han falskeligen den erhållan ringen för Adolar såsom en underpant på att han njutit Euryanthes ynnest (jfr Shakspeares Cymbeline). Adolar utför i fullt raseri Euryanthe ij en ödemark, der han lemnar henne, besluten att sjelf gå i frivillig landsflykt. Emellertid påträffas den olyckliga af en landtlig bröllopsskara och får tillfälle att inför ko