Aftonbladet – 21 december 1874, sida 6

deras mening, som uta tvifvel ärfganska sinntik. Hvad deremot säkerligen ingen vill medgifva, det är samme L. Nohls skildring af Elsas person, i hvilken han ser ingenting mindre än das Weib, das ganze echte Weib, d. v. s. qvinlighetens qvinna, framtidsqvinnan, qgvinnan par preference, med ett ord idealet för en qvinna. Ty Elsa är den, till hvilken Lohengrin längtar, för att i hennes räddning från hennes jordiska nöd tillika rädda sig sjelf ur sin himlanöd (Himmelsnoth). Hon är harmonien af de motsatser, i hvilka lifvet hvälfver sig. Hon är detta omedvetna medvetna, som man kallar menniska, hon är natur och ande i en personm. — Det är nästan obegripligt huru den samme, som såsom ett hufvuddrag i Wagners konstnärsverksamhet framhållit hans teckning af den älskande, sig uppoffrande qvinnan, kan i Elsa se förkroppsligandet af denna qvinna. Den enda uppoffring, som af Elsa begäres, förmår hon icke åstadkommå; en lumpen nyfikenhet och misstro emot sin ädle, kunglige make drifva henne till att kasta bort sin unga lycka, stöta ifrån sig sin gemål och för ett ögonblick gifva spelrum åt brottets jubelskrän, som slutligen blott genom en deus ex machina kän stäfJas. Nyfikenheten år visserligen en mycket mensklig och mycket qvinlig egenskap, men idealisk är den deremot alldeles icke. Sjeliva Psyche framstår härutinnan i em Yackrare dager, ty hon försonar sitt fel genon. den hä rdiga trohet, den rörande undergifvenho., hon sedermera lägger i dagen. Hur oändligt mycket renare och ädlare — i trots af Wagners anspråk att först ha upptäckt qvinnan och särskildt den tyska qvinnan — glä icke Beethovens, Spohrs och Webers härliga qvinnotyper: en Leonora, en Röschen, en Agatha! Så mycket må dock medgifvas,