Aftonbladet – 21 december 1874, sida 2

Vi stannade; men passet! Hvad mig angick, voro mina papper i ordning; men ingen hade tänkt på min schwabare. Han satt der på sitt bräde, så lugn som hade pass ännu icke blifvit uppfunna, smälde med sin piska och lade fnöske i sin pipa. Helt säkert var det en konspiratör. Hans oförskämdt menlösa uppsyn tycktes reta de ryska bönderne. Pass — något sådant hade han ej; de ryckte på axlarne. En konspiratör! sade en af dem, Men, mina vänner; betrakta honom bara, Förspild möda, ; Det är en konspiratör. Min schwabare vrider sig oroligt på brädet; han drar till med en rådbråkad ryska, men det hjelper ej. Landtvakten känner sina pligter. Hvem skulle våga bjuda den en sedel? Icke jag. Man griper oss och för oss till ett värdshus, som ligger på några hundra stegs afstånd. På långt håll skulle man ha kunnat tro, att blixtar sköto fram utanför värdshuset: det var det som bajonett stälda bladet på en lie, buren af en skildtvakt. Midt öfver skorstenen syntes månen, som bligade på skildtvakten och hans lie; han tittade in genom det lilla fönstret på värdshuset, i hvilket han spred omkring sitt ljus likt småmynt, på samma gång han fylde vattenpussarne vid dörren med tillhöra den unerade grekiska kyrkan. Jämte kommunen (grommada), som eger sjeliständig styrelse, finnes en annan demokratisk institution, landtvakten, bildad af väpnade bönder, som år 1846 officielt erkändes af österrikiska regeringen och bekläddes med samma riättigheter som gendarmeriet. Lill-ryssarnes inbitna hat till polackarne, har gjort, att man alltid i revolutionstider kunnat anförtro uppsigten öfver landsbygden åt landtvakten. Så var också förhållandet år 1863, den tid då de händelser; som skildras i dessa berättelser, timade,