Aftonbladet – 19 december 1874, sida 3

nas träl och deras herre; jag liknade konung Salomo, som älskade många. Jag växte upp i öfverflöd, utan att hafva en aning om fattigdom och brist; på en natt ramlade vår lyckas byggnad: då min fader skulle begrafvas, funnos icke tillgångar att köpa en likkista. Jag har kämpat i åratal, jag har pröfvat sorg och bittra bekymmer, hunger och sömnlösa nätter, dödsångest, sjukdom. Jag har kämpat med mina bröder om jordiska egodelar, jag har satt list mot list, våld mot våld och varit i dödens käftar, alt detta af kärlek till det helvetiska guldet. Och jag har älskat det rike, i hvilket jag var medborgare, och det folk, hvars språk jag talar; jag har svurit fanan trohet och tågat i fält, full af vrede och passion; jag har hatat, jag har dödat dem, som talade ett annat språk, och jag har skördat blott nesa och skam... ?. .. Likt Kains barn har jag icke sparat mina bröders svett och icke tvekat att betala mina njutningar med deras blod. Sedan har jagi min ordning burit oket, krökt mig under piskan: jag har släpat för andra, arbetat utan rast och ro för att öka min vinst. Lycklig eller ömkansvärd, rik eller fattig, fruktade jag blott en sak — döden. Jag darrade vid tanken att skiljas från denna tillvaro, jag förbannade den dag, då jag födde: vid tanken på det slut, som väntar oss. Hvilka aqval så länge jag hoppades! Men jag kom till vetande. Jag såg de lefvandes krig, jag såg tillvaron i dess rätta dager ... Han skakade på hufvudet och försjönk i tankar. Och af hvilket vetande är du i besittning? sporde jag efter en stunds tystnad. Först och främst, att I andra, stackars dårar, inbillen er, att Gud skapat denna jord nära nog fullkomlig, och att han upp