Aftonbladet – 19 december 1874, sida 3

Jag är en irrande. En irrande — hvad är det? En menniska, som flyr lifvet.. Han lade den döda fågeln på marken och betraktade mig; hans ögon hade nu ett uttryck af outsäglig mildhet. , sade han med genomtränafsäg dig Kains arfvedel; sök sanningen, lär att försaka, att förakta lifvet, att älska döden. Hvad är sanning? Kan du visa mig vägen till henne ? Jag är icke ett helgon, svarade han; jag är ej i besittning af sanningen. Men jag skall säga dig, hvad jag vet. Han gick fram till en multnande trädstam, som låg ett par steg ifrån honom, och satte sig på den; jag slog mig ned på ett stenblock, midt emot honom, och med händerna hopknäppta öfver knäna, beredde jag mig att höra honom. Med hufvudet stödt på sina händer, såg han en stund framför sig, liksom för att samla sina tankar. 1 Äfven jag, började han slutligen, är en Kains son, ättling af dem, som åto af frukten på lifsens träd. För att vedergälla det, är jag dömd att irra omkring, att ir nda till den dag, då jag befrias från lifvet... Äfven jag har lefvat, har dåraktigt njutit af lifvet. Jag har egt alt, som menniskans omättliga lystnad kan omfatta, och jag har insett dess fåfänglighet. Jag har älskat och blifvit sviken, trampad under fötterna, då jag hängaf mig helt och hållet, tillbedd, då jag lekte med andras lycka — tillbedd som en Gud! Jag har sett detta hjerta, som jag trodde vara en tvilling till mitt, och denna kropp, som jag höll helig — jag har sett dem säljas som en usel handelsvara. Jag har funnit min hustru, mina barns moder, i en annans armar... Jag har varit qvinnor