Aftonbladet – 18 december 1874, sida 7

Vär följetong. Då med dagens nummer den sedan längre tid i vår följetong pågående romanen Doktor Cameron slutar, komma vi från och med morgondagen att låta våra läsare göra bekantskap med en ny författare, SacherMasoch, hvars noveller inom den literära verlden i Frankrike väckt ett uppseende, som nästan kan kallas exceptionelt. Den franska kritiken har varit enhällig i sitt lofordande af dessa originella skapelser, hvilka utmärka sig för en objektivitet iframställningen, en psykologisk tersskildringen och ett 1 erskap i naturmålningen, som till fyllestförklara den ryktbarhet, som författaren redan vid sitt första framträdande eröfrade sig. Den novellcykel. med hvars första berättelse vii morgon skola börja och som bär titeln Kains arfvedel. har icke blott af den strängt nagelfarande Revue des deux Mondes erhållit det amplaste vitsord, utan äfven blifvit föremål för en omfattande kritisk studie i Journal des Då bats, en tidning hvilken, som bekant, blott sysselsätter sig med literaturens standards och hvars domar ofta afkunnas af vetenskapens och literaturens ypperste män. För att gifva våra läsare tillfälle att inhemta den mest förfinade literära smakens uppfattning af Sacher-Masochs författareskap meddela vi här det väsentligaste af Journal des Dåebats artikel, hvilken är undertecknad af Amedee Achard. Helt nyligen hafva utkommit några noveller, hvilka haft den trren — skyndom att säga: de hafva förtjenat det — att fästa en stor mängd läsares uppmärksamhet vid en tid, då det icke var lätt att väcka någon sådan. De voro märkta med ett främmande namn, som man först lärde känna genom dessa noveller. Den, som han först offentliggjorde, uppväckte ett lifligt intresse i vissa kretsar, visserligen icke synnerligen stora, men literära, intelligenta och alltid färdiga att intagas af det, som har originalitet och frisk het, och som tyckes angilva, att en ny källåder blifvit upptäckt. Det var nästan på modet under några dagar, att då man träffades i salonger, der man ännu bevarar smak för snillets skapelser, spörja hvarandra: Har ni läst Don Juan af Kolomea? Och om någon försumig svarade: Nej! uraktlät man icke att ga till honom: Nå väl! läs den, ni skall finna, att den icke liknar något, som ni känner till. Detta okända var ett verk af en galicier, och författarens namn, i sin bizarra sammansättning, var icke ett af dem, som lätt fästa sig i minnet. Hr Sacher-Masoch behöfde utveckla mycken talang för att dylika stafvelser skulle bli erkända och uttalade af franska läppar. På Don Juan af Kolomea följde hastigt efter hvarandra Frinko Balaban, Månsken, Marcella, som icke undergräfde författarens unga ryktbarhet, utan tvärtom stadfäste den genom att visa, att hans originella förtjenster icke voro det oväntade resultatet af en tillfällighet utan morgondag. Det var icke en källa, som sinade redan vid uppspringandet. Dessa noveller ha nu blifvit samlade under titeln Kains arfvedel. I en inledning får läsaren veta att Kains arfvedel består af sex ting: kärlek, rikedom, stat, krig, arbete, död. Bland dessa med förbannelsen stämplade arfslotter har den galiciske författaren valt kärleken. Den blir under hans penna principen, motorn, det olycksdigra elementet, kring hvilka de personligheter, som hans fantasi frammanar, skola röra sig i en krets af tårar, blod, ångest, qval. Han känner ingenting förderfligare, rysligare, mer splittrande. En gång finner dock kärleken nåd för hans inbillning. Den är icke längre menniskans obeveklige fiende, hennes bödel, med ett ord: det onda; tvärtom blir den på en gång hennes räddning och belöning, och han egnar sin Marcella åt framställandet af kärleken i dess storhet och välsignelserika verkningar. Men låtom oss icke gå Sacher-Masochs noveller i förväg. Man bör icke nedsätta romanen. Mången beskärmar sig öfver den cch tycker att produktionen är för stark; den halkar utför en stygg sluttning, säger man, der mord, dråp, vanärande, utsväfningar, i lysande utstyrsel och prydda med aristokratiska namn, vanligen äro dess stallbröder. Men det står oss fritt att lemna ovidrörda dylika foster, i hvilka man icke återfinner den soliditet och öppenhjertighet, det lif och den rörelse, som utmärkte Eugene Sue och Frederic Soulig, mästarne i denna genre. Uselheten försvinner, romanen förblifver. Men genom romanen banar man sig väg till en nations hjerta — till hennes inälfvor skulle nutidens realister säga. Den gör oss bekant med sederna, bruken, lyunet, böjelserna, fördomarne, svagheten, fåfängan, de djupt rotade lidelserna och de tillfälliga uppblossningarna. Tnstitutio