Aftonbladet – 18 december 1874, sida 7

nerna angifva den plats, en nation intager på civilisationens stege, och gifva klaven till hennes skaplynne. Man har sett institutioner, som i ett enda språng öfvergingo från den ytterligaste tygellöshet till motsatsen, och man har deraf kunnat sluta, utan fara att jäfvas genom en närmare undersökning, att de tillhörde ett nervöst folk. Romånen åter tolkar i sina växlingar nationens hjertelag och egendomliga gry. Då man fördjupar sig i en utländsk roman, är det som reste man i okända land. Plötsligt afslöjas för oss okända seder och bruk, passioner, karakterer, känslor. Perspektiven växla. Det är visserligen alt jämt menniskan, med hennes föränderliga hjerta, man har framför sig; men hvilka skiftningar i detta eviga ämne för studier, der det tyckes att inga ytterligare upptäckter skulle kunna göras och hvilket dock alltid afgifver något nytt och oväntadt! För de vetgirige, som ana att själen icke har mindre skiftande utsigter än naturen och icke mindre väldiga rymder än hafven och kontinenterna, innebära dessa forskningar ett nöje, af hvilket man icke tröttnar att njuta. De äro — må man tillåta mig detta uttryck — likasom moraliska landskap, som man genomfar sida för sida. Sacher-Masoch har alla de egenskaper, som bilda en romanförfattare; påstår icke, act han besitter dem alla i lika hög grad, men han förstår att skapa och kombinera, han har den förmågan, utan hvilken de andra äro intet, att göra sina personer lefvande. Då det är fråga om honom, går man icke miste om det e, hvilket förefaller literära gourmet er så läckert och om hvilket jag här ofvan talade. Dessa noveller bereda samma stämning, som Bret Hartes berättelser framkallade. Författaren till Kains arfvedel älskar naturen. Han eger en djup, omfattande sympatisk känsla för hennes olika skiftningar och företeelser. Han frammanar, liksom målaren, de väldiga linierna, de klara horisonterna, det imponerande Mgnet, den djupa tystnaden, de skumma rymderna. I början af Frinko Balaban finnes en målning af steppen, härjad af vintern med dess dystra enlighet — steppen med sin omätliga snösvepning, som försvinner i fjärran uti den sväfvande töcknen af en oredig borisont, hvilken kommer åskådaren att rysa på samma gång den ger honom en bild af oändligheten. Jag har aldrig sett steppen, men då jag läst skildringen., tyckte jag mig komma ifrån den. I Frinko Balaban skildras en ungmö, som höjer sig från bonden, som tillber henne, ill den förnäme herrn, som är kär i henne, Sacher-Masoch har gjort henne till en lefvande varelse, som förefaller sannolik, emedan hon ir i så hög grad sann i sin naiva grymhet och sina lustars frimodighet. Ett uppträde, som är behandladt med en utsökt konstnärighet, framställer henne med armarna om halsen på denne Frinko, som varit hennes örsta kärlek. Utom sig af lidelse, trycker hon honom till sitt hjerta, emedan hon allrig älskat någon annan än honom. Hon utgjuter sig i bekännelser om förföljelsen, som smickrar henne, och på de råd, hon erhåller att undandraga sig den genom en obeveklig ståndaktighet, svarar hon att let är omöjligt, i det hon fäller heta tårar ifver att hon känner sig besluten att icke notstå. Här skälfver köttet, blöder hjertat. Dessutom är Sacher-Masoch en synnerlig mästare i croquisn. Han har förmågan att sätta en karakter, ett ansigte, ett landskap rätt belysning genom en detaljanordning, som bestämmer uttrycket eller koloriten; en solstråle, som faller på en gammal mosslupen trädstam, en korp som hoppar omkring på de hvita tufvorna af en snöhöljd slätt, n ungmös leende, i det hon gömmer sina röda kinder bakom en häck — och med ens commer ljus öfver skogen, slätten och anigtet. Kains arfvedel innehåller ännu flere öfverraskningar, som skola omintetgöra många dvunna föreställningar, jag höll på att äga fördomar.