Aftonbladet – 18 december 1874, sida 2

hetskänslan, Hvad här kommer att anföras, har en offentlig betydelse och är i hvarje enskildhet bostyrkt af trovärdiga vituen. De första minnena af fru Serenas ugpträdande hos oss förskrifva sin från arkeologiska kongressens utfärd till Björkö. På samma fartyg, från hvilket sekreteraren Landberg bortviste en dam, befann sig ett fruntimmer, gom småningom äd:og sig uppmärksamheten, Utstyrseln var excontrisk och trasgrann, väsendet simpelt, på en gång ödmjukt och påfluget. Ögonen voro Fpejande som en zigenerskas. Hon talade flere språk med färdighet, och i hennes röst låg någonting smeksamt och inställsamt. Detta fruntimmer var just vår Carla Serena. Hon hade medfört rekommendation, från en ryktbar fransk vetesaskapsman, till en bildad svensk dam, som för tillfället äfven fans om bord. Om genom hennes eller genom egna åtgöranden, veta vi icke så noga, alt nog, Serena gjorde snart berantskaper till höger och till venster. Man förvånades och drog smått på mun öfver hennes taloch skrytförmåga. Många atvisade henne kort; andra, som voro beskedligare eller kanske nyfiknare, blefvo under bela färden, och ångt efteråt, offer för hennes kardburrakiga eftoerhängsenhet. Etter ett fom minuers samtal kände man hennes lefnadshitoria, d. v. s. i den version, hon sjelf belagade gifva. Se här hufvuddragen. Hon var italienka, gift med en italiensk politisk flykting, n vän till Venczias förre diktator — Manin — och namera bosatt i London. Hon var ik, såg i sina salonger stora verlden, reste ndast för sitt nöjes skull, skret korresponenser till en mängd tidningar, skulle från tockholm resa till Petersburg och derifrån ll Egypten, för att helsa på en pascha,