Aftonbladet – 17 december 1874, sida 2

Genom den Arnimska processen har det tyska utrikesministeriet helt ofrivilligt kommit att offentliggöra en blå bok, hvilken har den förträffliga egenskapen att just meddela sådana dokument, som eljest bruka undanhållas verlden eller också blott framläggas i en betydligt) modifierad form. För Frankrike böra en del af dessa dokument hafva ett ganska stort intresse, emedan de på det mest oslöjade sätt visa de tyska makthafvarnes stämning mot arffienden. För öfrigt finner man af dessa handlingar, att Arnim och Bismarck gått skilda vägar äfven med afseende på den tyska politiken gent emot Frankrike. Man ser, att lydnaden inom den tyska diplomatien icke är synnerligen stor och att rikskansleren måste dundra som en Jupiter för att skaffa sig respekt. I en rapport af den) 6 Maj 1872 refererade Arnim det senaste samtal, som han haft med Thiers. Denne framhölli de starkaste uttryck, att Frankrike önskade fred. Det vore icke i stånd att föra ett nytt krig och han sökte derför att undvika alla förvecklingar. Först efter många års förlopp, då Frankrike samlat krafter, kunde den fordran träda i förgrunden i Paris, att man skulle fordra ersättning för hvad man förlorat. Då Tyskland då komme att befinna sig i förl genhet, vore på tiden att företaga en vidräkni Frankrike behöfde derför ingalunda uppträda fientligt mot Tyskland, om det blott på ett eller annat sätt kunde erhålla kompensation för sina förluster. Thiers fogade härtill den anmärkningen, att han sjelf icke skulle komma att upplefva detta ögonblick. Han kände sig sjuk. Nationalförsamlingens uppträdande hade tröttat och utmattat honom, så att han icke kunde hafva någon annan tanke än att befria Frankrike från ockupationen. Arnim svarade härpå, att Thiers fredliga sinnelag utgjorde en dålig grund för fredens bevarande, emedan han hvarje dag stod färdig att kasta sin portfölj för natiqnalförsamlingens fötter. Thiers invände, att nationalför samlingen icke kunde önska att bryta med homm. Hvarken Gambetta eller hertigen af Aumale skulle blifva hans efterträdare, om han undanträngdes, men kanske Casimir Påerier. General Fleury hade nyligen, hvad bonapartisterne anginge, försäkrat honom, att de icke skulle inlåta sig i någon konspiration under hans presidentskap. . Med afseende på en senare tid förbehöllo de sig dock att vidtaga sina åtgärder. Thiers ansåge det för så godt som afgjordt, att den allmänna rösträtten, om man vädjade till den, blott kunde hafva två resultat, nämligen antin. gen Gambetta eller Napoleon. Den förstnämnde gjorde dag för dag större framsteg i provinserna, socialismen vunne ständigt större terräng och bönderne voro radikalare än parisarne; stämningen vore, kort sagdt, öfveralt gynsam för Gambetta. I armen förhölle det sig på samma sätt: den miktade icke undandraga sig den rådande strömningen. Mac Mahon utgjorde ingen garanti för fredens upprätthållande. En motvigt mot demokratien funnes för närvarande blott i det napoleonska namnet. Bazaine ansåg till och med, att kejsardömet redan nu vore nog starkt att fatta tömmarne; de rädde och förmögne skulle utan tvekan söka tillflykt under den förra regimens vingar. Det vore icke lätt att styra förhållandena så, att nationalförsamlingen i rätta ögonblicket valde en diktator. Om presidentplatsen blefve ledig, kunde general Cissey, general Vinoy eller hertigen af Aumale bli vald. En hvar af dem måste dock vädja till folket: men denna omröstning skulle blott utfalla till fördel för Napoleon. Men hur, frågade Arnim skall det då gå, om nationalförsamlingen icke väljer en diktator? — Vi skola komma henne till hjelp dermed, svarade Thiers, derigenom att vi uppmana henne att välja en presidefit, som oaranterar freden. Derefter fortsätter rapporten sålunda: Det är min (Arnims) åsigt, att vi icke skola utvisa förbindelsen med bonapartisterne. De utröra det enda parti, som erbjuder anknytningspunkter för tyskarne och icke skyr hvarje förbindelse med dem. Alla andra fraktioner undvika all beröring med oss och tänka blott på ett imndekrig med Tyskland. Hertigen af Aumales diktatur företer samma faror som Gambettas. En diktatur under Gråvy skulle vara en öfver