Aftonbladet – 17 december 1874, sida 2

Fem minuter senare stodo hon och Willie vid gårdsgrinden och blickade framåt vägen, Då slutligen Willie utropade: Der kommer pappa! och Camerons resliga gestalt syntes på sluttningen af berget, öppnade hon grinden, tog Willie vid handen och gick framåt vägen för att möta honom. James Cameron gick långsamt, med blicken sänkt mot marken. Vid ljudet af sig närmande fotsteg spratt ban till och såg upp. Deras möte var kallt och formligt; ja, så kallt, att det knappt var vänligt. Han tycktes först icke observera den lilla hand, som så gladt räcktes honom, och då ban fattade den, skedde det helt kort och vådslöst. Han efterfrågade hennes och barnets helsa, men ingendera erhöll ett leende och efter de korta frågor, som gjordes, och besvarades försjönko båda åter i tystnad. Då de inkommo i förmaket, så ljust och gladt oeh hemtrefligt med sina blommor och sin sol, vände Cameron sig till Ruth och sade: -Vill ni promenera en stund med mig, miss Edgestone? Jag önskar tala med er. Ruth böjde på hufvudet; hon svarade icke, utan följde tyst Cameron. Låt oss gå denna väg, började hon samtalet, då de kommit utanför gårdsgrinden. Willie och jag ha vår favoritplats; der skulle jag hälst önska tala med er. De gingo en stund utmed berget. Stigen var smal; Ruth visade vägen, och han följde efter med blicken sänkt mot jorden; han tycktes undvika att se på henne. Slutligen hunno de en klyfta i berget. Der stannade hon. Här är min favoritplats; den föredrar jag framför det soligaste stället i trädgårån. (Forts.)