Aftonbladet – 16 december 1874, sida 2

Om vi säga, att det f. n: ej är väl beildt med trafiken å. statsjärnbanorna, så tminstone ej den allmänna meningen förväg. De enskilda samtalen återkomma ut oftare till detta ämne, och de till oss in rående anmärkningar och klagomål börja opa sig så, att vi nu ej ens kunna bereda plats åt ett urval af dessa, till sin närmaste speciella anledning skiljaktiga, men till sitt ulmänna syfte öfverensstämmande framställningar. Då nu, enligt hvad man allmänt wpgifver, trafikstyrelsen är mycket likviltig mot anmärkningar, som omedelbart 08 styrelsen anföras och som ej offentiggöras, kan pressen så mycket mindre undgå utt sysselsätta sig med detta ämne, äfven inder förutseende, att man å ett eller annat 1 skall vara färdig att vilja hafva anmärkningarna betraktade såsom foster af klanlersjuka. Natt-tågens sedan någon tid litet emellan — och det stundom högst betydligt — försenade ankomst synes hafva bort ådraga sig vederbörandes egen uppmärksamhet, innan llande, som tyckes vara på god å till regel, blir föremål för allmän klagan. Att det ej skulle kunna afhjelpas, derest man allvarligt bemödade sig, har allmänheten svårt att fatta. Men om verkligen undantagsförhållanden skulle finnas, som i vårt land orsaka en så märklig bri ion, och som enligt vederbörandes åsigt a sig undanrödjas, så vore det af två äl ej ur vägen att derom upplysa den undrande och missbelåtna publiken, nämligen dels att, om de anförda skälen måste kännas för goda, man då skulle, utan klander mot personer, finna sig i sitt af sakförhållandena utstakade öde, dels att, derest hindren befunnes icke vara oöfvervinnel: å hända icke föraktliga am kunde förväntas från mer än en bland den allmänhet, som af giltiga anledningar har betydligt svårare, än trafikstyrelsen, att med lugn motse missförhållandets fortvaro. Huruvida förklaringen, såsom vi hört påstås, skulle ligga i en af illa beräknad sparsamhet föranledd inskränkning i den nödiga trafikbetjeningens antal, veta vi ej; men skulle så vara, så våga vi uttala den mening, att sparsamhet inom järnvägstrafiken med mera skäl kan användas på andra håll än dem, der den, för långt sträckt, medför sådana oregelbundenheter som de nu i fråga varande. En redan gammal klagan öfver brist på godsvagnar, öfver det afbräck i affärernas gång och de förluster, som härigenom förorsakas enskilde, har ej länge sedan förnyats. Det är förunderligt, att mot denna anmärkning, hvilkens befogenhet ju ej kan underkännas, mer än en gång det talet kommit i svang, att felet är riksdagens, som ej beviljat nödiga medel. Detta tal är nämligen såsom trafikstyrelsen, med sin noggranna kännedom om förhållandena, naturligtvis skall vara den första att erkänna —i sjelfva verket blott förtal. Deremot tro vi oss ej begå någon orättvisa mot trafikstyrelsen, om v söka anledningen till detta missförhållande i brist på förutseende och beräkning af den sig utvecklande trafikens kraf — en brist som, i detta fall, ej torde få uteslutande skrifvas på den allmänt menskliga ofullkomlighetens räkning. Det är nämligen ej alldeles ovanligt, att vederbörande låta sig, om vi så få säga, öfverraskas af nya förhållanden, som hvem som hälst på förhand känt eller kunnat beräkna, och hvilka allra minst bort vara mande för trafikstyrelsen Våra läsare lära ej ha glömt den diskussion. som nyligen egde rum angånde trafikens ordnande efter Östra stambanans öppnande, Att detta ordnande måste tills vidare ske på det beklagliga sätt, hvarigenom man för samma tillsvidare-period gick miste om vä entliga fördelar, som eljest anses höra till elfva ändamålet för järnvägsanläggningar — hvaraf kom det? Sedan den offentliga diskussionen härom plockat bort eller för vandlat till noll ett efter annat af de ostensibla skälen, stannade man vid ett hinder. nämligen en brist i materielen. Men faktiskt giltigt för tillfället, blef detta skäl i sjelfva verket en ganska grav anmärkningsanledning. Denna brist kan ej, sanningsenligt, tillskrifvas någon riksdagens njugghet, ej häller, rimligtvis, den bland de död lige sedvanliga graden af kortsynthet, ty i åratal ha vederbörande kunnåt beräkna, on ej timmen och stunden, då öppnandet af Östra stambanan förestode, så dock den till några månader begränsade ungefärliga tiden, och följaktligen haft utmärkt godt tillfälle at! bereda sig på de nya förhållandena. Klagomålen öfver de oordningar, somsi föröfvas, öfver det