Aftonbladet – 15 december 1874, sida 3

SEE SES SKSIRIISESEENSSRSKSIRRERAESLISE — Förrymda sibiriefångar. Från? Viborg skrifves i V. T.: A härvarande slottshäkte förvaras för närvarande tvänne fångar. näml. Ahlgren från Åland och Malmström från Tavastland, hvilka, efter att ha rymt från sina deportationsorter i Sibirien och på hemvägen redan hunnit öfver Uralbergen, såsom saknande alla dokument blifvit gripua i Permska guvernementet. Då de här uppgifvit falska namn, hvilka j kunnat återfinnas på förteckningarna öfver förrymda sibiriefångar, blefvo de som lösdrifvare afsända till Finland, derifrån de sagt sig vara hemma. Så till vida hafva de således lyckats i gina planer, att de fått återse sitt hemland, men deras förhoppningar, att åter komma på fri fot under transporten till och från de trakter, der de falskeligen för gifvit sig vara hemma, hafva strandat emot slottsuppsyningsmannens skarpa blick, som känt igen dem och genom anmälan om deras rätta namn afklippt alla vidare frihetsvyer. Den af dessa fångar anlitade utvägen, att få återvända till Finland, står ej enstaka, utan upprepas tid efter annan. Så aukom hit i våras en sibiriefånge, vid namn Wihko, hemma i Viborgs s:n, som i somras blef återsänd till sin förvisningsort. — Stort fiskafänge. I finska Borgå-bladet berättas: Den 24 sistl. Nov. fångades uti Kodderviken, en vik af Haiko fjärden, med en stor norsnot omkring 2,600 lispuud braxen. Sedan enhvar af de 16 delegarne aftagit sin andel af 70 lisp., såldes återstoden 1.500 lispund åt en rysk spekulant, som afsände fisken på tvänne lastvagnar per järnväg till S:t Petersburg. ela fångsten kan uppskattas till ett värde af 2,000 mark. — Vidskepelse. Än från det) ena hållet än från det andra hör man emellanåt nedslående berättelser om den djupa okunnighet, hvari svenska män och qvinnor ännu äro försänkta, och den lättrogenhet hvarmed de falla offer för de fräckaste bedrägerier. En ny sådan sorglig skildring meddelas från Dalsland i Tidning för Venersborgs stad och län och lyder så: Det vore önsklige, t omredaktionen af Länstidningen ville intaga följande snanfärdiga berättels och d ri genom söka skingra den dimma af vidskepe se, som ännu omtöcknar vår lättrogna allmoge. Händelsen är följande: En aktad och eljest äfven förståndig bonde besökte sista Sunnanå marknad, dervid han förlorade sin medhafda enninghbörs, innehållande omkring 480 kronor. Om han tappat börsen eller blifvit bestulen på den samma, visste han ej rätt, men vände sig för upplysnings vinnande till en s. k. trolla eller s klok gumma, af hvilken han fick det besked, t hon ej för tillfället kunde ge honom underittelse om hvem som tagit pengarne, dock bad hon honom komma igen om åtta dagar för att hemta henne hem till sig. Emellertid måste bonden betala trollet; 2 kronor för besöket. Efter åtta dagar hemtades gumman till bondens hem, och här visade hon gubben — som förut fått några glas — i ett vattenfat bilden af den person, som tagit penningbörsen, men hvilken gubbfar dock ej kände. Deremot inbillade han till sin häpnad, i vattnets spegel se den flicka, som stod bredvid honom, när han miste penningarne, och hvilken flicka han trodde sig känna, hvadan han skulle nppsöka denna för att efterhöra om hon kände tjufven. Gumman, som, van vid att ej spotta i glaset, äfven fått sig något till bästa, blef emellertid qvar hos den gästfrie bonden under trenne dagar, ty hon skulle tillika trolla bort ken från hans hustru som varit lidande en längre tid. Alt sådanf skrock låter det enfaldiga folket plugga i sig och undergörerskan fick äfven derför sitt rikliga offer af ett halft får, en fjerdedels tunna råg jämte kontanter vid afresan. Tvänne butelje hränvin voro äfven nödvändiga för att gifve kraft åt signeriet. Men nu ville gumman hs sin råg malen i hast, och hennes hederlige virc var äfven beredvillig att skjutsa både gummar och rågen till qvarnen. På ungefär ett böss kotts afstånd från qvarnen yttrade gumman til kjutsgossen: Gud nåde oss, nu få vi vänts änge på malningen, ty nu slog mjölnaren på hafre att mala. Hur vet J det? sporde gos sen. — Ack, kära dw, genmälde trollet, skullc inte jag veta det? Sådant ser och vet jag, on jag vore än så långt borta, och kan äfven säg: alt hvad mjölnaren gjort och tänkt, sedan har var tre år gammal — När de nu kommo til qvarnen, bad hon gossen säga till mjölnaren al hvad han hört och att hon hemma hade mycke folk, som väntade på henne, alt naturligtvis fö att skrämma mjölnaren till att genast mala sä den. Denne förskräcktes öfver hotet att få lagd: i dagen flydda tiders små svagheter, och gumma fick sin råg malen i hast. Den illpariga gum man hade således tillnarrat sig härberge och kos under tre dygn, en fjerdedels tunna råg, ett half får, 3—4 kronor i penningar och skjuts 6 mi fram och åter af den lättrögne bonden, som na turligtvis ej fick se den minsta rök af sin: 480 kronor. På dylika bedrägerier borde prester skap och kronobetjening hålla ett strängt och vaksamt öga.