Aftonbladet – 15 december 1874, sida 2

menniska var qvar för att följa det i undergången! Tacksägelsen var för tidig. Ett häftigt brakande kom honom att ännu en gång vända sig om; han uppgaf ett högtrop. De svartnade plankorna hade störtat in, alldeles vid hans fötter, och en gapande remna låg framför honom. Men det var icke någon fruktan för honom sjelf. som hade aflockat honom detta rop: den blick, han kastat bakom sig, öfvertygade honom, att han icke var ensam, ty vid skeppets motsatta sida stod den qvinna, som under detta fasansfulla uppträde hade med så okufligt mod stått vid hans sida. Han sprang öfver, den djupa remnan, fram till henne. För Guds skull skynda er; de vänta blott på er, och fartyget är färdigt att sjunka; en minut till, och ni är förlorad. Han grep hennes hand för att draga henne med sig, men hon slet sig lös: Om jag räddas, skall ni omkomma; det är endast plats för en; rädda er sjelf; kom i håg er hustru och ert barn. Ja, han tänkte på dem, men denna tanke kunde ej göra honom till en feg pultron; åter grep han om hennes arm för att draga henne med sig, men ännu en gång lösslet hon sig ifrån honom. Plats för en tillt ljöd Jervas röst nedifrån båten, och ängsligt uppmanade han sin kapten att skynda, emean vind och våg drefvo båten bort från artyget. Ni hör, röt kapten Elliot, att om ni gör motstånd, äro Vi båda förlorade — två lif i stället för ett.a (Forts.)