Aftonbladet – 15 december 1874, sida 2

STOCKHOLM den 15 Dec. Då gången af den Arnimska pro å rätt tydligt till sina hufvuddrag lä i dagen genom de omständliga telegraliska meddelandena, anse vi oss icke böra upptaga vårt vid denna tid hårdt anlitade utrymme med att återgifva de vidlyftiga rättegångsför handlingarna, utan inskränka oss att meddela en eller annan pikant omständighet, som kommer i ljuset genom rättegången. Ur. anklagelseskriften meddela vi sålunda följande detaljer med afseende på Avrnims små tidningsintriger, hvilka, som bekant, väckt mycken ond blod inom det Bismarckska lägret: Den 21 September 1872 meddelade den belgiska tidningen Echo du Parlement, att grefve Arnim ingifvit sin afskedsansökan efter det definitiva ordnandet af frågan om krigsskadeers ningen, emedan hans vistelse i Paris var förenad med alt för många obehagligheter. Mottages afskedsansökningen, säges det, kommer ambassadörsplatsen säkert att under en obestämd tid stå ledig. Efter all sannolikhet kommer Bismarck att i Paris hålla blott en konsul för om besörjandet af de löpande ärendena. Detta meddelande, som telegraferades verlden rundt, väckte utomordentlig uppmärksamhet. Den 1 Oktober samma år sände Arnim cen officiell rapport härom till Berlin, i hvilken han fäste uppmärksamheten på, att en fransk tidning betecknade den i Berlin väl bekante hr von Kaldern såsom upphofsman till uppgiften i fråga, som bemilde hr von Kaldern skulle hafva sändt ut i verlden af förargelse öfver att han blef utesluten från Jockey klubben och mist sitt vanliga vistparti. Då wien-tidningen Pr i början af April 1874 offentliggjorde de bekanta diplomatiska afslöjandena angående konciliet i Rom, hvilka upplysningar endast och allenast kunde komma från Arnim, uppstod i utrikesministeren misstanke om, att notisen i Echo du Parlement också kommit från honom. Denna misstanke har fullkomligt bekräftad genom åtsk ningar. Dr Beckmann har gifvit, att han den 20 September 1872 mottog en biljett, i hvilken Arnim uppmanade honom att da notisen: största möjliga offenthet. På grund deraf hade Beckmann rest till xelles och der omb t notisens offentlignde. Då Arnim den ars 1874 officielt uppmanades af utrikesministeren att förklara sig hiäröfver, medgaf han, att det förhöll s man uppgifvit, ehuru han. förnekade taljer. Han ville göra gillande, att det varit hans afsigt att åstadkomma en viss effekt i Paris, och påstod, att rikskansleren hade delat hans åsigter, något, som emellertid icke var förhål. landet. Han tillade, att han hittills haft den tron, att han i sin rapport af den 1 Okt. 1872 gilvit utrikesministåren behörig upplysning om denna tilldragelse. Men detta uttalande låter alldeles icke bringa sig i harmoni med det ofvan anförda om berättelsens innehåll. Med afseende på de öfriga i anklagelseskriften anförda, diplo. matiska upplysningarna, ha telegrammen redan framhållit, att de voro på förhand kända. Största rolen spelades af de meddelanden, som wien. tidningen Presse de första dagarne al April detta år offentliggjor form af ett bref från Firenze af den 27 Mars. De rörde sig kring t) geringens poli gent emot konciliet i Rom r, rättare sagdt, den politik, som hon enst Arnims åsigt borde hafva följ De i fråga varande afslöjandena bestodo af bref från den anklagade, som då var ambassadör i Rom, till flere framstående katolska teologer (man nämnde genast dr Döllinger och biskop Hefele), jämte en promemoria. Arnims anbängare hafva, med åberopande af dessa bref, icke utan grund sökt göra gällande, att han hade en långt klarare blick öfver förhållandena in Bismarck, som sedan varit så hetsig i striden mot den katolska kyrkan. Visst att uppsatsen i Presse i allra högsta grad irriterade tyska rikskansleren, och anklagelseskriften framhåller att, i betraktande af författarens ämbe Ulning, ett sådant bruk af pressen var oförsvarligt. Då Augsb. Allgem. Zeit. offentliggjorde Arnims bref till Döllinger blef den anklagade, enligt befallning från högsta ort, uppmanad att uttala sig om 1:0 huruvida han direkt eller indirekt hade framkallat offentliggörandet i Presse, samt 2:0 om han skrifvit det i Augsb. Allgem. Zeit. införda brefvet samt föranledt dess publicerande. I sitt svar uttalade sig Arnim alldeles icke öfver första punkten; med afseende på andra punkten förklarade han blott, att han var brefvets författare, men nämnde ej, huruvida han föranledt dess offentliggörande. På ny förfrågan svarade han följande dag, att han för att kunna gifva bestämda upplysningar måste korrespondera med personer, som icke funnes i Berlin, ja, några af dem befunno sig icke en gång i Tys land. Fyra dagar derefter förklarade han emellertid, att han hade bemyndigat Döllinger att offentliggöra brefvet i Augsb. Allgem. Zeit., under det han samtidigt förklarade: För de i Presse meddelade afslöjandena är jag ur ingen synpunkt ansvarig. Jag kan icke häl dra erhålla någon upplysning härom, — — De två offentliggjorda brefvens adressater j icke uppgifva. Jag tror mig emellertid beimdt kunna minnas, att jag aldrig skrift till biskopen af Rottenburg Detta hans bref åtföljdes af en skrifv till honom från redaktören af Presse, i hvilken denne vägrade att uppgifva sin fångesman och tillade, att denne hans fångesman hvarken hade åberopat sig på Arnim eller på någon person, som stod i förbindelse med grefven. Bland de på godset Nassenheide i beslag tagna papperen bar man emellertid funnit åtskilliga, som visa osanningen af-den officielt afgifna förklaringen och vitna om att den anklagade utvecklat en stark agitation inom pres