Aftonbladet – 14 december 1874, sida 3

ning i modersmålet. Mycken språkkunskap kan möjligen finnas bos flere af dessa — den af desse, som med ledniog af Rydqvist och hans språkverk redigerat den nu ntgiina Ordlistar, har utan alt tvifvel och på ett tydligt sätt ådagalagt detta — och deras omdömen kunna, hvart och ett för sig, i alla allmävna bildningsfrågor vara af gtor vigt i följd af det snille, den smak och det stora vetande, som i samfundet finnas representerade. Men — såsom auktoritet i ifrägavarande sak böra äfven andre vetexskapligt och allmänt bildade män gälla fullt ur lika mycket, och de universitetsoch skolmän, som egnat sig åt språkstudier, böra säsom sådane gälla vida mera. Om skledes akademiens verkliga auktoritet i denna fråga nästan uteslutande stöder sig på Rydqvists, så ligger det onekligen någon pleonasm i tanke och uttryck, då man af Rydqvist och Svenska akademien gör tvänne auktoriteter. Vi vilja ej här undersöka, huru vida der sätt, hvsrpå Svenska akademien fullgjort sitt åliggande med hänsyn till svenska språket, kunnat tjäna att i allmänhet öka det anseende i språkfrågor, som så väl hon själf som en del af allmänheten salt jämt vill åt henne häfda. En sådan undersökning, med särJskildt afseende på ordboksarbetet, är redan gjord i en sakrik uppsats, till hvilken vi hänvisa (Svenska akademien och svenska språket af —r, intagen i tidskriften Framtiden årg. 1869 3:dje häftet, och årg. 11870 2:dra häftet). Författaren till denna Juppsats dömer i detta mål strängt, men Joväldigt, och har bland annat den förijän(sten att bafva påpekat behofvet af (åtminstone) en sådan ordlista öfver svenska språ ket, som ru utgifvits, och har så medelst antagligen gilvit akademien id6:n till detta Jarbetes utförande. Detprogram för arbetet, Jsom han ganska utförligt föreslär, har i det närmaste blifvit följdt. Vi neka icke, att akademien gerom detta Iföretag gjort sig förtjänt om modersmålet. För hvar och en, som visnlägger sig om språkriktighet. bjuder det i flere afseenden nyttiga upplysningar. Den ledning det af sor att gifva angående ordens stafning är endast en sida af de ändamål det vill fylla. Vårt omdöme om det sätt, hvarpå arbetet i detta afseende motsvarar sitt syfte, hafva vi i det föregående antydt. Ea sorgfällig granskning af Ordlistan har ledt oss till den slutsats, att akademien genom den samma icKe häfdat sin auktoritet, i fråga om moderemålets rättstafoing, på ett för detta och henne själf iyckligt och beståndande sätt, Då det emellertid skulle föra oss för längt att här utförligen uppvisa detta, måste vi till annan tid uppskjuta framläggandet af de iakttagelser, hvarpå vårt omdöme stöder sig. De invändningar met stafningsreformen, som här upptagits, hafva synts oss de vigtigaste. Vi tvifla icke, att den bevisledning, som lemnats dels här, dels förut af andre personer, mera domföre än vi, skola småningom bringa ett alt större antal af den tänkande allmänheten till erkännande af det riktiga och fosterländska i den fonetiska skolans sträfvanden. Det är emellertid icke sagdt, att alla, som redan kommit eller framdeles komma till denna uppfattning, skola besluta sig för att bryta väg för reformens förverkligande genom att själfve tillämpa dess grundsatser. Månge vilja ej något nytt, andre frukta att begä inkonsekvenser eiler att stöta förmän och andre tänka, — Men kb andra sidan finnes det månge besvära sig med att på äldre dagar inöfva för hufvudet. Vi tadla ej dem, som sål. bland reformens anhängare, som äro så danade, att de i smått som i stort rent af ej kunna tänka ett och göra ett annat, som ej kunna underlåta att i sin lilla mon bidraga till det praktiska häfdandet af hvad de teoretiskt gilla. Det är från de ungas leder, deras, som ännu ej fastnat i vanor och fördomar, som detta antal alt jämt skall förstärka sig. Hvad åter angir den stora skaran af oförsonliga, som, fruktande det allmänna för nuftets och menighetens domsrätt i förevarande fräga, söka styrka och trygghet i ofelbarheten af auktoriteter, som.de själf va ej i alla afseenden följa, och som endast med stor svårighet kunna följas, så skall dessas antal småningom minskas, alt efter som reformen börjar antaga karaktären af en fait accompli, Kunna desse motståndare ständigheten, att i föregående stafningsstrider i vårt land och annanstädes ett ofone tiskt skrifbruk i allmänhet icke hållit sig uppe och gått af med segern, så innebär det dock för motsidan en tröst, att dessa forna strider varit minst lika häftiga, och att konservatismens talan förts af för sin tid lika framstående män som de, hvilka nu väpnat sig mot vår tids wanskickelige novatores, dess nygirige och dumdristige stormare. De anförda glåporden hafva yttrats af Urban Hjärne med anledning däraf, att en del superfina kloklingar, som tedde sigh hope tals lika som vthur Pandore byssa, med Jesper Svedberg i spetsen, börjat skrifva får, sten, står 0. 8. v. i stället för de på den tiden brukliga fåår, steen, ståår o.s.v. Jagh undrar på, säger vidare den lärde arkiatern, hwad nygirighetz klåda haar kommit dem at kasta öfwerända det, som så lenge stått orubbadt, och der med giordt ett olofligt och altför dierft ingrep udhi det som Kongl. May:tt och sedaa det Högl Kongl. Cantzeliet hafwa macht til atstadga och förordna. Sannerligen det borde en deel af dem klappas derföre på fing:en Samme Svedberg var emellertid icke så liberal i fråga om en annan stafningsreform, den om utbytande af det etymolo giskt riktiga t och th mot ljudenligt d i flere af våra oftast förekommande ord. Detta var också en af de väldig ste stafnings reformer, som välnågonsin hos oss genomförts. Han säger, at wåre gamle, som rettaste och stadigaste skrifwarten hafwa hållit, jem wel wåra Bibliska böker, begynna aldrig effterföljande och thylika o:d af d, utan af t eller th. Som: du, din, dig, den, der, der före etc. Vtan således hafwa the thetstadeliga skriwit: neml. tu, tin, tig, then, ther, therföre etc. Och ther hafwa de skiäl til. -. Ett sett (sätt) moste behållas, om språket skal någonsin komma i skick och stadighete. (Hazelius a. st. s, 115 och följ.). Så väl sist nämda, som Hjärnes skäl emot stafningsändringar hafva ju en slående likhet med dem, som nu förebringas! Månge af dem, som stadige äro och därföre pu liksom Hjärne oförryckte widh den gamla och brukeliga skrijfarten förblifva, hålla sig säkerligen förvissade, att de skulle varit bland de wanskickelige no vatores, om de lefvat för halftannat århundrade till baka. Till äfventy:s misstaga de sig betydligt. I alla händelser var det då vida svårare än nu att få ett klart begrepp om rättstafningens uppgift. Hvad som således, bland mycket annat, kan läras af den nu pågående striden, skådad i historiens ljus, är, att om det mången gång är svårt att md hof och urskilning föra framåtskridandets talan, så är det ofta ej mindre vanskligt att vara konservativ med sans och smak. J. icke rubbas i sin öfvertygelse af den om : Rättegånesoch Polissaker.