Aftonbladet – 14 december 1874, sida 3

0 DAR MESTER MAR MAN n-åt en delöstafoingsformer genom ljudenli; tt teckning vunnits, möjligen i en aflägse e framtid kan uppstå angående andra staf m I ningsfrågor — skulle man, säga vi, fö lä I detta nödvändiga obehags skull afetå frå n i hela denna sträfvan och söka behålla statu 8-I quo? Därföre att målet troligea aldrig ka r I follt — definitivt — nås, skulle vi inte II göra för att komma det närmare! På samm: i l grund borde då människan äfven upphöra at I strätva efter sanning, dygd och skönbet! al Men — säges det ytterligare — de: må nt t vara, att stanisgen, så väl som språke 1 I -jälf, hittills visat sig undergå ändringar lär detta verkligen en fördel? Är det ickr e snarare troligt, att detta förhällande är er Iolägenhet, som vidlåder språkets lägre ut veckliogsskeden, och som borde försvinna It i den mon språket nått fullmyndig mandom -I blifvit ett verkligt kulturspråk med fasts rIformer och rika littsraturalster? I själfva 1 I verket visar det sig också, att de högsts ål kulturspråken hvarken i grammatiskt elle Bl ortografiskt bänseende under de sist förflut ulna hundra åren undergått särdeles stora I ändringar. Vårt svar på denna invändning är följande, Ingen dödlig kan afgöra, huru stora än I driogar det språk han talar, äfven under -I normala förhållanden, i framtiden skall komtl ma att undergå, Hvarje folk, som hunnit Jen högre litterär blomstriog, och som jämI för denna med föregående tidsskedens har r funnit sitt språk till den grad förträffligt. -Jatt nägra större ändringar ej gärna ansetts I tänkbara. Trorman icke, att fransmännen 3 på Corneilles eller Moli6res tid och engels t männen på Drydens eller Miltons ansett elsig ega ett språk, som nått denna manliga a I fasthet, hvarom här är fråga? Och likväl, hvilka ändriogar hafva icke dessa språk -sedan dess undergått? De flesta nu lefrantide svenskar tro säkert att virt modersmål -med Tegner och Runeberg fått en form,s som väl kan förbättras, men icks föråldras. I Detta möjligt, men — slNdeles det sam: tänkte Svenska akademien år 1801 om Olof v. Dalios språk, hvilket dock redan förefaller tämligen å:derdomligt (Se Athandling om sv-nska stafsättet, Akademiens Handl., 1:sta delen sedan 1796, företal sid 55). Om det nu gäller om språket såsom sådant, att det äfven efter tider, då det anIsetts hafva nått sin höjdpunkt, har underIgått och måste undergå ändringar, så länI ge det lefver —motsatser vore dess död — Jeå måste det väl vara lika naturenligt, att lrättstafoingen följer samma lag. Hvad den i Första kammaren och annanstädes prisade fördel vidkommer, som de stora kulturfolken hafva genom sin fasta ortografi, så är dels denna af mycket sore språkforskare (t. ex. Max Miller, Whitney m. fl.) bestridd, dels hafva förslag gjorts till flere stafningsändringar i dessa folks språk. Hvad särskildt tyskan vidkommer, så hafva sedan längre tid till baka flere sådana tillämpats, och vi kusra t. o. m. nämna mycket används tyska skolböcker, i hvilka några pyheter i rättskrifvingen införts. Frågan om reformer i stafningen diskute ras för öfrigt just nu särdeleslifligti Tyskland. Engelskans och franskans principlösa och förvända stafning utgör ett stort hinder för de främlingar, som vilja lära dessa språk, och, hvad värra är, icövandet af läsoch skrifkonsten måste för eogelska och franska barn upptaga mycken dyrbar tid, som kunnat egnas åt verkligt vetandes inhemtande. Osäkerhet i stafniog, äfven hos bildade personer, är hos dessa folk ej ovanlig, och en högre folkbildring blifver naturligtvis ofantligt mycket svårare att åstadkomma än bland folk, hvilkas rättskrifnink är enkel och lättlärd. Hu-u många äro icke de, som icke kusna läsa och i synnerhet skrifva i England och Frankrike! Om detta åtminstone till en stor del måste hafva sin anledning i den klyfta, som skiljer det talada språket från det skrifna, så blifver ju den språkliga konservatismen på detta område — som enligt Whitney är den lägsta och lättköptaste, . . . den vanligaste den minst förnuftiga och den vidskepligaste — rent af antidemokratisk och omoralisk. Att detta till trots inga egentliga ändringar i nämda språks ortografi på senare tider genomförts, så mycket de än af de störste språkmän förordats, är så längt ifrån att vara en viost, att det tvärt om är en akam för de folk, som tala dessa språk, och en försummelse, som redan bär sitt straff med sig och kanske en gång skall Jeda till en större omstörtning. Detta är Max Millers menisg (se Hazelius a. st. sid 112), På alla lifsområden, ju längre konservatism och stillastående få råda, dess svårare drabbar omsider förnuftets hånade rätt. Dettaj och mycket mera, som kunde anföras för reformen, har dock i mångas ögon ingen eller föga vigt, ty — Rydqvist och Svenska akademien äro emot den samma! I själfva verket synes också detta vid första päseendet vara tillräckligt att bryta stafven öfrer de föreslagna nyheterna. — Dock — skärskådom något närmare de rämda myndigheternas hemul i förevarande fråga, och till en början låtom oss se, hvilka auk toriteter befinna sig i det motsatta lägret! Hvad öfver hufvud vidkommer rättstafningeas förbättring i fonetisk riktning, finna vi bland dess förespräkare sådane fräjdade språkforskare som Grimm, RB. v. Raumer. Rask, W. Jones, Max Miller, Whitney. Af svenske språkmän hafva flere (Svedberg, Tjällman, Hof, Ihre m. fl.) uttalat sig i samma syfte beträffande förut ifrågasatta eller pu genomförda ändringar i vårt modersmå). Hvad slutligen de nu föreslagna reformerna angår, så hafva de förordats — utom af de mest framstående danske och norske språkmän — af, så vidt vi veta, alla våra univorsitetslärare i modersmålet och flere an dre sådane, som egnat sig åt epråkforakning, samt dess utom af ett stort antal rkolmän och andre sakkunnige personer. Det torde näppeligen kunna jäfvas, att särskildt denna öfverensstämmelse hos våra profes sorer, adjunkter och docenter i nordiska ssråk lägger stor tyngd i vågskålen. Tio eller tjugo år härefter — dåantagligen flere af dessa personer häfdat sig ett rum bland vår språkvetenskaps märkesmän, då del hafva bildat en skara af lärjungar, som främja och utföra, hvad de anse rätt och nyttigt äfven på rättskrifniogens område — då skall deras auktoritet hafva den betydelse, som man nu vill frånkänpa deras förnuoftsskäl. Redan at denna omständighet skulle man med säkerhet kuzna sluta, att stafnivgsreformen måste hafva en framtid för sig och icke skall kunna uzdertryckas :! — naturligtvis så vida icke äfven en skara yngre språkforskare rusta sig till strid och motvära. Men inga tecken tyda härpå: ella sådana af någon betydelse torde i denna : fråga — åtminstone i princip och hufvudgak — vara motståndare till den man, som de i öfrigt med stolthet och tacksamhet. nämna såsom sin mästare. Vidare har Rydqvist en farlig motståndare i — Rydqvist själf. Hans utlåtande i rättskrifningsfrågan vimlar, såsom Hazelius : och andre klarligen visat, af missuppfatt ningar och motsägelser så väl mot hans : mm a RE j