Aftonbladet – 11 december 1874, sida 3

-jdra varhedrade ingen, ej ens-det visa ste; sjelfklokhet och härdhet ledde till I förder!, Oreon vredgas öfver dessa före ;jetällningar från sin son, tillbakavisar hob ; som med förakt, börar honom för hans ;Iskamliga slafveri under en qvinna och för. klarar sitt bselut vara oryggligt. Då Hae mon hotat, att Antigones död äfven skulle vålla en avnans död, och slutligen tärligen Joförtäckt beskylt sia fader för oförstånd, gtiger dennes raseri till sin höjd: ursinnig al vrede, befaller han, att Antigone genagt skall införas och dödas inför fästman: nens ögon, Men denne aflägsnar sig med den förklaring. att fadern aldrig skalle återse honom; nu finge han herska öfver dem, som ville underkasta sig hans tyrasni. Utan ati låta bäjda sig af soceag hot, vill Creonm döda båda systrarna. På korens eriaran att Ismene ju. vore oskyldig, skonar han henne, men förkunnar, att Auatigone skall lefvande begrafvas. Härefter firar koren kärlekens 6 en kort sång (0, Eros, allsegrande gåd...), vid hvars slut Anti gone infören, stadd på vägen till sin graf, Det mod och det förakt för döden, som förut uppehållit henne och som under hennes samtal med Creon slagit öfver till ett trots, som vållat eller åtmiastone påskyndat hennes fall, sviker henne, då hon ser döden nära, och hon söker i sina medborgares doltagande en tröm i sia olycka. I den melo. dramatiska scen, som med omväxlande kor sång ( Vid denna syn...) nu följer, klagar Antigona öfver sitt och sin slägts oiycksöden och öfver den grymma död, som vän tada benre, sårom lön för det hon fromt appfylt: en systers pligter,. Koren tröstar henne dermed, att hennes död dock vore en ärofull död, men erinrar henne på samma gäng, att hon sjelf vållat sin undergång, då bon trotsigt -krävkt sitt lands lagar: hon hade hyllat fromheton så, att hon kränkt rätten, Antigones klagan afbrytes af Creon; som med hårihet befaller vakten att föra henne till döden. Då bemannar hon sig å nyo, Hon tröstar sig med tanken, att henRR. RR ok RR