Aftonbladet – 10 december 1874, sida 3

också måste medgifvas i ganska sällsporc grad besitta alla ofvan nämnda negativa egen skaper — en personligen älskvärd, stilla fredsam vetenskapsman, som aldrig ha: framträdt hvarken i det politiska eller kyrk liga lifvet och sålunda ännu i sitt femtio andra år kunde ingå i statsrådet som er fullkomligt ny man. Detta företräde, ati vid öfvertagandet af ministerposten icke ti digare, i egenskap af stortingsman, hafv: kunnat visa någon politisk färg, delar der nye kyrkoministern icke blott med sin ome delbare föregångare, statsrådet Essendrop utan också med trenne andre af regeringens medlemmar. Om också det offentliga meningsbyte med anledning af detta senaste minister skifte väsentligen sysselsatt sig med att af handtla af de särskilde männens personlig: qvalifikationer, har man dock icke helt och hållet kunnat undgå att draga äfven der ner allmänna sidan af saken under debatt SK täta ministerväxlingar, som under de sista par åren synas hafva egt rum unde: jen regering, som just samtidigt härmed på det bestämdaste proklamerat sin vilje at upprätthålla regeringens stabilitet gent emo hvarje modifierande påtryckning at folkre presentationen, hafva icke kunnat undgå at i viss mån minska förtroendet till det sy stem, man valt för att bringa detta pro gram till stånd, och man har frågat sig sjelt, om icke kanhända en regering, som l utom i konungens förtroende äfven kund: hafva ett stöd i representationens uppriktiga erkännande, skulle kunna erbjuda sina medlemmar sådana vilkor för deras verk samhet, att de icke som nu behöfva känns sig frestade att gripa det första tillfälle at: reaignera och gå öfver till andra platser. Under det man från ena sidan ansett sig kunna svara jakande på denna fråga, har man från den konservativa sidan förklarat att denna osäkerhet med afseende å rege ringens bestånd, dessa kroniska ombyten icke hafva sin grund i någon brist hos sy. stemet, utan i brist på kraft hos sjelfva re geringspersonalen, och man har derför från denna sida ideligen framhållit nödvän digheten af att omsider få en itark rege ring, som med bestämdhet kunde tillbaka visa stortingets upprepade maktmissbruk och icke af någon jordisk makt låta rubba sig från sina taburetter. Olyckligt nog fö: utsigterna att förverkliga denna tanke har emellertid vid hvarje nytt ministerombyte visat sig att det blitvit alt svårare att in. om den i politiskt afseende konservativa kretsen uppsöka män med någon grad af styrka och anseende hos sina partikamrater, som vore villige aut taga sin del af regeringens bördor. Det antagandet ligger icke aflägset, att detta förhållande och på det hela de erfarenheter, som vunnits under dessa upprepade växlingar inom re: geringspersonalen, i väsentlig grad komma att päskynda den tingens utveckling, hvars oundviklighet, särskildt under de sista dagarne af 1874 års storting, betonades af flere män, hvilka icke alls kunna räknas till den s. k. stortingsmajoriteten, nämligen att regeringens fortsatta vägran att träda i förbindelse med representationen och efter exemplet från andra konstitutionella samhällen. till sammans med denna leda statslifvets gång skall föra derhän, att makten och inflytandet af sig sjelfva mer och mer mäste glida öfver i representationens händer, att man med andra ord kommer ait få ett regerande storting och att på detta sätt regeringens tillbakadragna hållning, långt ifrån att upprätthälla den, såsom det påstås, genom grundlagen bestämda makt. fördelningen, tvärtom skall organiskt om: skapa hela vårt statslif, och detta utan att en enda grundlagsparagraf förändras.