Aftonbladet – 10 december 1874, sida 3

två innehaft sina statsrädstaburetter i mer än fem år. I Det ligger onekligen något oroande i den? snabbhet, hvarmed statsrådsombytena på senaste tiden följt på kvarandra, och detj oaktadt har det icke lyckats detkonservativa partiet att hålla regeringens ledamöter ifrån den omedelbara beröringen med folkrepresentationen, hvari man har trott sig se en så stor fara för regeringens sammanhållaing. Den näst äldste medlemmen af konseljen, finansministern Helliesen, har beklädt denna plats i elfva år, men ett rykte, som knappt kan vara ogrundadt, bar en längre tid vetat berätta att han skulle önska afgå och inträda i en lugnare ämbetsställning, ea önskan, som icke alt för starkt motverkas af hans kolleger. Som chef för finansdepartementet har han haft att utarbeta det af stortinget i år bebandlade förslaget om tillfälligt lönetillägg för ämbetemannaståndet, och detta förslag har från de intresserades sida framkallat en mängd klagomål öfver sin förmenta alt för stora nidskhet, hvilka hotat att göra ett afbräck i den sympati, hvarmed den nuva rande regeringen hittills på det hela taget omfattats af ämbatsmannaståndet, något som naturligtvis måste vara af vigt att förhindra: Efter Stang och Helliesen kommer i blder statsrådet Falsen, som 1869 etterträdde Möinichen. Derefter följer statsrådet Vogt, som 1871 efter Brettevilles död inträdde i regeringen. Båda de sistnämnde hade, liksom äfven Helliescn, före sitt inträde i regeringen beklädt amtmansämbeten, Sedan äfven statsministersposten 1871 öfvergått från excellensen Sibbern till dåvarande fälttygmästaren Kjerulf, kom 1872 den ge nom statsrådsfrågan framkallade partiella kris, hvarvid de båda ministrar, som yrkat bifall till stortingets beelut i denna sak, nämligen cheferne för marinoch armådepartementen, Broch och Irgens, togo afsked, emedan sanktion nekades på yrkande af flartalet inom regeringen. Få månader derefter afgick också en tredje medlem af regerin gen, kyrkodepartementets chef Riddervold, som ända sedan 1848 hade beklädt denna plats, och fick till efterträdare då varande stiftsprosten i Kristiania, f. d. biskopen i Tromsö C. P. Essendrop. De båda lediga platserna i spetsen för försvarsdepartementen besattes emellertid med kaptenen vid flottan J. L. Johannesen och en yngre ingeniörofficer L. Segelcke. I bortåt halftannat år vår det nu lugnt, men derefter började mivisterombytena med förökad hastighet. Vid nyåret 1874 befordrades chefen för justitiedepartementet G. Meldahl till justitiarius i Höiesteret och efterföljdes af amtmannen i Finmarken J. Holmboe, Kort derefter gick statsrådet Manthey öfver till stiftsamtmansämbetet i Kristiania. Hans efterträdare vardt byfogden i Drammen och representanten för denna stad vid de sista stortingen Kr. A. Sslmer, en af det konservativa partiets mest utpräglade, om också icke mest framstående medlemmar inom representationen. I somras inträffade slutligen det tredje ombytet under årets lopp. Biskopsstolen i Kristiania stift hade blifvit ledig, och statsrådet Essendrop, hvilken, såsom man sedermera fått veta, vid sittinträde i regeringen uttryckligen förbehållit sig att vid första passande ledighet åter få afgå och vända om till sin presterliga verksamhet, utnämndes till biskop, dock först efter att hafva måst tåla åtskilliga hårda ord för den karakterslöshet, hvarmed han efter så kort tid tog till flykten och således undandrog en Yegering, som hade behof af alla tämligen goda krafter, sitt bi stånd. Besättningen af den efter honom lediga taburetten var icke utan sina svårigheter, och frågan om hvem som skulle blifva hans efterträdare framkallade inom den konservativa pressen en utomordentligt liflig skriftväxling, hvarunder af olika insändare föreslogos minst en 15 eller 16 olika män, och det enligt regeln på ett sådant sätt, att hvarje insändare lät rekommendationen för sin specielle kandidat ätföljas af en påvisning af de andre nämnde kandidaternes fullständiga omöjlighet. Saken erbjöd, såsom sagdt, för regeringen sina svårigheter, emedan der funnos flere negativa vilkor, som mäste uppfyllas. Det nya statsrådet fick för det första icke stå i närmare och fjärmare förbindelse med det så kallade liberala partiet eller stortingsmajoriteten, som på sitt program uppstält sådana refor mer, som t. ex. statsrådens tillträde till stortingets öfverläggningar. Denna synpunkt uteslöt möjligheten att vända sig till den man, som eljest genom sin personliga öfverlägsenhet, fackkunskap, anseende och statsmannaförmåga borde hafva varit den närmaste att ställas i spetsen för kyrkooch skolväsendet i detta land, nämligen rektor Steen i Stavanger. Den nye kyrkoministern fick icke häller på något sätt hafva visat sin sympati för någon särskild af de hut vudriktningar, som nu för tiden göra sig gällande inom statskyrkan. Han fick icke vara någon högkyrklig man, för att icke väcka någon anstöt hos det s. k. kyrkliga lekmannapartiet, som särskildt i det norske missionsselskab råder öfver en starkt organiserad och vidt utbredd makt — en synpunkt, som i synnerhet framhölls, och det på ett nästan hotande sätt, mot valet af Kristianias stiftsprost Tandberg, hvilken efter den konservativa pressens utsago väl skulle önskas af regeringens chef, men som nyligen, genom att träda i spetsen för en insamling åt missionsbiskopen Schreuder, hvilken skilt sig från missionssällskapet, hade upptändt dettas och dess medlemmars nitälskan emot sig. Han fiek icke häller hafva haft någon befattning med det kyrkliga reformpartiet, då en från denna krets tagen man af presterskapets flertal skulle mottagas med fruktan för att han, genom upphätvande af: konfirmationstvånget, införande af civiläktenskap, religionsfrihet för ämbetsmän o. s. v., skulle bidraga till statskyrkans upplösning. Att taga honom ur den i kyrkligt afseonde stockkonservativa gruppen kunde också hafva sina betänkligheter, och det var ingen brist på sådana, som trodde sig under dessa svårigheter böra tillstyrka att valet skulle falla på en civil man, som hittills icke hade haft tillfälle till att hissa flagg i ett eller annat afseende. För det sjunde och sista borde den nye departementschefen också på det hela taget vara en medgörlig man, då statsrådet Essendrop skulle qvarstå på sin post till den 1 Januari 1875 och hans eventuelle efterträdare således icke kunde få tillfälle att utöfva något bestämmande inflytande på förberedandet af de ärenden, som från hans departement komme att framläggas för nästkommande storting. För att lösa alla dessa svårigheter och få alla dessa synpunkter iakttagna, ansågs hans majestäts närvaro här nödvändig; och så skedde också, under det att man i pressen med en ifver, som icke saknade sina komiska sidor, fortfor att alt starkare anbefalla sina respektive kandidater, biskop Hvoslev, prosten Hauge, sognepresterne Sv. Brun och Friis. böjesteretsassessor Hansteen, stiftsprost Tandberg, expeditionssekreter Birkeland m. fl. Slutligen på näst sista dagen af konuagens vistelse härstädes skedde utnämningen, och den lycklige — om man icke i detta fall snarare frestas att säga den olycklige — blef, ok anm. solen hola nt munta san I RTR TVR