Aftonbladet – 9 december 1874, sida 2

LITTERATUR. Den yngste bland veterskaperna. Inledning till den jämförande religionsvetenskapen. Fyra föreläsningar af Max Miililer. Öfversättning af Fredrik Fehr pastorsadjunkt vid S:t Nikolai i Stockholm, docent i hebreiska. (Jos. Seligmanna förlag.) En ny inträdessökande stiger genom porten till vetenskapernas fasta borg. Det är n fagerlemmad unger sven, ej ännu egande nandomens fullt utvecklade styrka, men reslig nog för sin Bälder, med beslutsam sållning och skarpt blickande öga — så blickar den, som fått sigte på sitt mål och vet sig skola förr elier senare uppnå det. Vävligt närma sig till den främmandes emottagande detta områdes maktinnehafvare, Af språkvetenskapen helsas han som frände och vän; naturvetenskaperna — en blomstrande jungfruskara — lägga märke till likheten mellan hans och deras eget sätt ett se och iakttaga; historien, sedeläran, rättsvetenskapen glädja sig i hopp om handräckning vid framtida forskningar, och ur högsätet reser sig vetenskapernas drott ning,, filosofien, inbjudande den nykomne att efter förmåga deltaga i de öfverläggnvingar,. der hon ensam har att nttala det sista, af görande ordet. Så gör religionsvetenskapen sitt inträde i de äldre vetenskapernas krets. välkomnad af alla, utom af en. Längst nere i den mörka vrån ses en hopkrupen gestalt med af grubbel och lidelser härjade anlets drag liksom gömma sig undan för det in strömmande ljuset. Hannes namn är ortodox teologi; fordom uppburen och mäktig. ringaktas hon nu såsom en oduglig öfver loppsvarelse, ur stånd att värdigt fylla en plats vid vetenskapernas rådplägningar. Bortvänd från de andra, mumlar hon be kännelseformler på ett för vår tids menni skor knappast begripligt tungomål och be: skådar med skygg misstänksamhet den nyss anlände. För hennes skumögda blick ter sig alt hos honom annorlunda, än det i verkligheten är. Hjelmen på ynglingens hufvud tyckes henne likna upprorsmakarens röda hätta, svärdet vid hans bälta förväxlar hon med lönmördarens dolk, och som för mordbrännarens bloss ryggar hon till bska, då han högt lyfter sanningssökandets fackla. Ej underligt då, att hennes förbitt ring stiger, när han styr kosan fram till just den plats i laget, som i förflutna tider varit hennes, I vanmäktig vrede pekar hon på en framför henne uppslagea mögelhöljd urkund — på dess titelblad läses Athanasii symbolum — och ropar hotfullt tiil den djerfve: Hvilken som vill salig varda han skall för all ting hafva den allmänneliga kristliga tron. Den henne icke fuilkom lig och ren håller, han wvarder utan tvifvel förtappad evinnerliga. Hvem är han då egentligen, han, som vill upptaga den spira, som fallit ur teologiens hand? Månne en bespottare af dest heliga, en religion och kyrka undergräfvande otroshjelte? Visserligen skall han brängmärkas säsom sådan inför deras domstol, hvilkas kortsynta betraktelsesätt nödgar dem att icke anse för heligt någonting annat än det kyrkligt hallstämplade, och som förneka att lefvande tro och allvarlig kristlig fromhet kunna trifvas äfven i andra kretsar än de, som lyda under vare sig den statskyrkliga eller den sekteriska bekännelset:ohetsns öfverhöghet. Lyckligtvis står det den dömde öppet att vädja till en bögre myndighets pröfning. Det finnes i vår tid och i vårt land tillräckligt många, som lärt sig att förstå, att hvar hälst ett nytt tempel skall uppföras, der måste den gamla byggnadens ruiner först rödjas ur vägen. Desse domare skola utan tvekan godkänna den nya vetenskapens yrkanden och syften, tolkade i följande ordalag af hans för närvarande utmärktaste målsman i literaturen: Sedan många år tillbaka är det min djupaste öfvertygelse, att ingenting skall utöfva ett så belsosamt inflytande på våra nutida religiösa EE NN NERE GRE TANNER,