Aftonbladet – 8 december 1874, sida 2

a Så SaävL SVIN UCUNC JA UMAR I DalAWwWCqel ar resten Siörmann (lifliga protester från ventern), hvilken icke längre är i lifvet; kort och odt, jag ämnar och är beredd, om I önsken et, att när som hälst å nyo ingå i diskussion om etta ämne. Jag har icke upptagit det, det ar den föregående telaren. XKarlen hår nder det enda samtal, jag haft med honom, ch då jag frågade honom: -Hvarför har i velat bringa mig om lifvet?svarat: För yrkolagarne i Tyskland.Jag frågade honom idare, om han trodde sig kunna förbättra saen på detta sätt. Derpå svarade han: Hos ss är det redan så uselt; det kan icke blifva ämre.. Jag är öfvertygad, att han vid något illfälle uppsnappat detta yttrande i föreningen. )ch sedan sade han: Ni har skymfat mitt arti.Jag frågade: Hvilket är ert parti?Jerpå svarade han mig i vitnens närvaro: Cenerpartiet i riksdagen.Ja, mine herrar, stöt ort mannen, så mycket I viljen, ban hänger ig fock fast vid edra rockskört. fter dessa ord höjde sig en bifallsstorm, Ivars motstycke man aldrig bevitnat i den tyska iksdagen, och som å nyo utbröt, då den tyckes hafva lagt sig. Flere medlemmar af det iberala partiet resa sig upp och vända sig mot dntern, hvarifrån höres ett och annat rop af : fyls 4 Presidenten v. Forckenbeck ogillar detta utropea såsom icke Parlamöntaristt, hvarpå furst Bis-llv narck, kanske med mer lidelse än någon gång di ander konflikter, midt under den allmänna npp-jss ståndelsen ännu en gång reser sig upp: -Mineld herrar, hr presidenten har redan ogillat, hvad ? e t: u 0 d Dn t i jag sjelf skulle vilja ogilla hos de hrr deputerade, som sitta der på andra bänken, ehuru väl det icke är min sak ratt: tadla; men jag skulle vilja yttra min mening om saken: Fy är ett uttryck af afsky och förakt. Tro icke, mine herrar, att dessa känslör äro främmande för mig — jag är blott för höflig att uttrycka dem. (Lifigt bifall från venstern. Oron i huset fortfar, itskilliga deputerade springa fram mot grefve Ballestrem, som högljuddast ropat fy! Presidenten ringer och lyckas först efter en god stund återställa lugnet.) Hr Windthorst. Rikskansleren har synbarligen icke förstått den fråga, som framstälts af deputeraden Jörg, men dock besvarat den samma. Jag betviflar dock, att ett sådant svar var att vänta i en så allvarsam sak. Det diplomatiska utskottet har icke sammanträdt någon gång under loppet af hela detta år; detta faktum kan väl dock icke hafva blifvit framdraget för att uppväcka missnöje i Baiem. Att framkomma med slika påståenden är dock för närvarande så väl mästarens som hans lätjungars taktik, men detta skall icke afbålla mig från att klandra hvad jag ej finner vara med ordning öfverensstämmande, Den disknssion, som här egt rum, vill jag nu icke vidare omorda; dertill skola nog andra tillfällen erbjudas. Jag vill blott nu uttala den åsigten, att behandlingen med den kalla vattenstrålen och sättet att handhafva de spanska angelägenheterna icke gå ut på något annat än en intervention, i främsta rummet en moralisk och, om denna misslyckas, en materiell. Den ledande grundtanken i rikskanslerens politik her städse varit att öfveralt söka förbindel ser och bistånd i striden mot den romerska stolen. Jag tror, att det diplomatiska utskottet borde hatt all anledning att uppmärksamt följa händelsernas gång, ty det är min mening att vi, följes den beträdda vägen, ovilkorligen dragas in i ett krig. (Stor rörelse.) Vidare vill: jag vidröra en sak, som jag verkligen väntat att rikskansleren skulle ömorda med större hänsyn. Det är den rörande den olycklige Kullman. (Rop från venstern: olycklige?) Ja, hvarje brottsling är i mina ögon en olycklig. Hvarjel mensklig känsla, hvarje tyskt hjerta måste fördöma hans gerning, ty den är en skamfläck för Tyskland; men att ställa den i sammanhang med bestämda partier och personer, det är att gå för långt. Men dertill gafs lösen från altanen i Kissingen; de officiösa tidningarna ha förstått vinken och högt uttalat orden. Kullmans gerning var skändlig, men skändligt var ock den officiösa pressens förfarande, och inrikesoch justitieministrarne hafva icke blott icke gri pit in för att förhindra detta, utan de hafva tvärtom ntgifvit det beryktade cirkulär, som väl ännu skall kunna göras till föremål för behandling inom deputeradekammaren. Hr rikskanslerens redogörelse för sitt samtal med Kullman var högst intressant. Jag visste förut icke, att processrätten i Baiern medgaf att den förorättade företog förhör med den anklagade; jag trodde att detta var ransakningsdomarens sak. De svar, som Kullman då skulle hafva gifvit. höra vinu för första gången. Lyda de dock så som rikskansleren säger, så hvad bevisar väl detta? Historien känner flere dylika gerningar än Kullmanns, men man har icke sett att de politiska partier, som en Sand eller en Blind tillhört, blifvit anklagade för delaktighet i dessas brott. Rikskansleren deremot har icke dragit i betänkande att kasta en skugga på en afliden, på pastorn i Salzwedel.. Vid närmare eftersinnande borde dock rikskansleren erkänna, atthan gjort orätt i att anklaga en man som icke kan törsvara sig. (Alldeles icke!) Jag skulle önska att den herre, som tillropar mig detta, en gång komme i den ställning, att han blefve dömd utan möjlighet att kunna försvara sig. (Eiter döden!) Äfven efter döden är mitt goda namn mig heligt och jag hoppas, att det äfven då ej skall saknas de som försvara mig. (Bifall från centern.) Jas beklagar uppriktigt att detta ämne här blifvit föremål för diskussion. (Mycket riktigt! från venstern.) Den förste talaren hade alldeles icke vidrört det samma (Motsägelser). Han hade blott angifvit denna tilldragelse såsom den tidpunkt, från hvilken aktionen mot Spanien tog sin början. Det är först rikskansleren, som dragit in den saken i debatten. (Oro från venstern.) Ja, m. h. då ingen bär utöfvar någon kontroll öfver rikskanslerens yttranden — Presidenten v. Forckenbeck. Presidenten är här för att i alla afseenden skydda förhandlingames lugn och värdighet, och han fullgör enna sin pligt, hvem än den må vara, som i denna sal ger anledning till hans ingripande. Talaren kan altså spara sig hvarje uttalande om rikskanslerens sätt att gå till väga. (Bifall från venstern.) I Hr Windthorst (fortfarande). Den förre predsidenten hade en annan uppfattning af omfånget af hans disciplinära myndighet. Å Presidenten v. Forckenbeck. Jag kan icke tilllåta, att den föregående presidentens förfarande Thär underkastas kritik, (Bifall från venstern.) Hr Windthorst (fortfarande). Jag vill urskulda I rikskansleren och antager att minnet af det förTflutna och debattens hetta hänfört honom, men tror ock att vi göra bäst i att nu lemna detta lämne (mycket sant! från venstern) för atti fred och lugn fortsätta våra öfverläggningar. I Furst Bismarck. Så gerna jag än skulle vilja lemna detta ämne, är det dock svårt att låta en orättvis kritik få behålla sista ordet, utan att janföra ett enda ord till försvar. Den föregåenI de talaren har beskylt mig för att hafva i Kislsingen från altanen utgifvit en lösen för den offleiösa pressen. Om den föregående talaren I vill vänta, till dess han ett par gånger blifvit I gjord till skottafla, så som det har händt mig, Iskall han äfven måhända i det ögonblicket icke dförst tänka på att lemna en lösen åt de officiJ ösa tidningarna, så nära än något sådant för I öfrigt kunde ligga honom. Den gången — och Jorden hafva, så ofta blifvit npprepade, att de l qvarstannat i mitt minne — sade jag: gerningen gälde icke min person, utan den sak, för T hvilken jag är en representant. Men var jag licke berättigad att säga detta, då gerningsmannen tre timmär förut uttryckligen sagt mig det Isamma? Han förklarade att han personligen all) deles icke kände mig och alldeles icke hyste nå. I gon ovilja för min person, utan att han blott I vändt sig mot den sak, jag representerar. Borde jag ej säga hvad sant var, då borde jag öfver hufvud taget ha tegat. Men den föregående talaren är just icke den, som i förevarande fall kan fälla något omdöme. Han förebrår mig att jag i Kissingen, der jag låg under läkarbehand. ling, icke modererande inverkat på den offioiösa ressen, Jag deremot skulle vilja fråga den öregående hr talaren om han, som, efter hvad jag vet, då var frisk och sund, måhända mode. rerande inverkat på tonen inom den ultramontana pressen. från och med Germania till och med Bairisches Vaterland, hvilka från första början. sysselsatte sig med att urskulda gerninen. Och Germania var den,som först nämnde e ord, hvilka jag nyss till min förvåning hörde den föregående talaren reproducera. Gömmansd sade, att det alldeles icke var att förundra sig öfver, om sådana handlingar af en minister bragte folk till förtviflan, till brott. Den föregående talaren — jag tager det i akt och skall icke så lätt förglömma det — sade i dag uttryckligen: om det händer att i de religiösa stridernas upphetsnine sådana hrott hecås så må de anm ära r — .— RR LL a TA I Ta RR