Aftonbladet – 8 december 1874, sida 2

Nej, jag kan icke fara hem, jag vill det ej! inföll Cyril med ovanlig värma. Jag skulle ej kunna uthärda det; hällre hvad ahnat som hälst. Han såg bedjande på doktorn, afvaktande dennes beslut. Mr Thornton har rätt, sade Cameron lugnande, då han såg den unga flickan rodna både af öfverraskning och smärta. Doktorn bestämde att Cyril skulle fara till den lilla badort vid hafskusten, der Ruth först emottog Willie af honom. Det vore icke att frukta, att Cyril der skulle sammanträffa med någon af sina bekanta ur den: eleganta verlden. Följer ni med honom ? frågade doktorn Mary, då de kommo ut i nästa rum. Behöfver han mig längre, så stannar jag; hvarom icke, reser jag hem, svarade bon hastigt. Då skulle jag tillstyrka att ni stannar, sade doktorn leende, ty jag anser att han behöfver er ganska väl Naturligtvis blir jag då hos honom. Mary undrade, hur han kunnat framställa en sådan fråga. Dagen innan Cyrils afresa hade han och doktor Russel ett långt samtal. Cyrilhade varit mycket nedstämd hela dagen, och hans mod sjönk alldeles vid tanken, att han skulle lemna sin nye och ende vän. Läkaren, som numera ganska klart kunde läsa i sin påtientz själ och som visste, hvad denne ännu icke anade, att han talade med honom för sista gången och att således hvad, som kunde ägas, mäste sägas nu, talade såsom aldrig örat: Ni har ou egnat zex veckor åt sorg öfver det förflutna, sade han. Detta är godt och väl, men nu är tiden inne att handla, Intet vinnes genom att endagt se