Aftonbladet – 7 december 1874, sida 2

husets öfriga tjenare gått till hvila, och bar då sjelf ned porträttet. Doktor Cameron emottog det af henne vid sia dörr, hvilken hon hörde honom stänga. Följande morgon, då Grace begaf sig upp ( doktorns arbetsrum, der ingen annan än on fick städa, uppgaf hon ett rop, balft af rede, na. SE BOrR, öfver att se den olyckN ädd emnpt bordet, helt nära iga taflan stå, v. X hennes husbondes ston Troligen fade por trättet varit det sista, hv-t0å hans blicx vilat. I rummet herskade ännu skymning. Grace drog häftigt upp rullgardinerna; en lod af solsken strömmade in i rummet och visade henne, att — ramen var tom. Grace hade varsamt närmat sig, liksom bon fruktat att hennes grymma, sköna mats mor ännu, som bild. skulle kunna skada henne och hennes husbonde, 2om hon älskade mera än sig sjolf, Men hom hade intet att frukta; ramen var tom! Grace såg på den, öfverraskad och utan att rätt veta, hvad porträttets hemlighetsfulla försvinnande hade att betyda. Hennes husbonde kom in och stannade bredvid henne. Hvar har ni gjort af det, master James? frågade hon. Ur vår bayn, Grace, som du sade, Ingens ögon, icke ens mina, få vidare se det. Han talade mycket mildi och sorgset och pekade mot kaminen, Grace visste, att ban hade förstört det sista minnet af dem döda, att ingen mera skulle få fästa sina blickar på hennes sköra ansigte och låta dåra sig deraf, Gud ske lof, master James, sade Grace; jag fruktade -— Nu är ingenting att frukta. Det förflntna måste au vara glömdt.o Han kunde ny säga så. James Cameron hade en gäng sagt till Caroline, att först