Aftonbladet – 5 december 1874, sida 3

nedtystat, Jag ber er öm ännil en enda gunst, svarade Öyril med häftighet; jag vet hvad ni tänker om mig; jag vet att ni icke kan uthärda att se på mig, att ni ej vill låta mig vidröra er hand eller ens tillåta mig att tacka er, derför att ni hindrade mig att begå detta brott; men jag eger icke någon annan att vända mig till, och det än en sak, som jag vill bedja er om, förr än jag dör. Jag tror icke, slutet kan vara så längt borta, och det kan äfven göra mig det samma. Förfärligt är att dö, men icke mindrs förfärligt att lefva Förs krossad af sorg och samvetsqval lade han händerna öfver sitt angsigte. Ack, hvad kan jag göra? Hvad skall jag göra? klagade han. Tala vil en prest, ljöd det stränga svaret; en sådan är det ni behöfver, icka numera mig. Oameron vände sig ännu en gårg om för att gå. Han hade kommit till dörren, bang hand lig redan på nyckeln, ännu ett ögonblick och han skulle för alltid hafva lemnat detta rum, ty detta var hans bestämda beslut — då ett rop af smäria kom honom att besinna sig och ärnu en gång vända sig om. Han blef då verkligt bestört äfver den hemska förändringen i Cyrils aneigte. Ögonen voro vidöppna; siirrande och själlösa; alla drag voro stek nade; det syntes som om döden redan lagt sin hand på honom; James Cameron visste, att ett sådant uppskakadt tillstånd kunde medföra de menligasta följder, och ban återvände till sjuksängen. Hvad hälst ni än önskar säga mig, så låt mig höra det fort. Ett mattisende tackade honom, men den sjuke var så kraftlös, att de ord, han förgt yttrade, voro fullkomligt ohörbara. Han endast pekade på den lediga stolen, pch doktor Came.