Aftonbladet – 5 december 1874, sida 3

natt enn själf och hemialler snart åt åtlöjet och g!ömskap. (Så har det t. ex. gått med den lärde H. K. Tuilbergs förslag till en rättskrif ing efter uttalet (1841), hvarvid det skåaska uttalet togs till norm, så att han skref t. eX. löcka, nöckel ete.). Om däremot den anskilde märker sådanva företeelssr i språksruket, gom kunna bevisas vara ve:kliga miasbruk, så är det visserligen icke sagåt, att en rättelse verkligen kan genomföras; zen det är hans både rätt och plikt att vga försöket, Skelde ej sådana försök dt och då af de enskilde, skulle epråket löp: fara att förvirras; och genom dem tillekyndas det semma skledss en vinst, äfven om resultatet ofta för en längre eller kortare tid blifver vacklan i uttal! och stafning. Så hafva t, ex. Rydqvist och Svenska akademien sökt ändra bäde uttal och stafning i de felaktiga formerza: sednare (senare), fordne (forne), skiljde (skilde), spörjsmål (spörsmål), orgelnist (organist), ländstol (länstol), torndyfvel (toråytvel), evinnerlig (evinnelig), bilderbok (bilddvk) m, fl.; och audra spräkmän hafva sökt bäfda sådana former som eljes, medels, Wicnutställning, Paris-vood, trägård m.fl. Hvem vågar tadla dessa aktningsvärda, ehuru vacklan i språkbruket åstadkommande bättringeförslag, äfven om de ej skulle kunna genomföras, något som i alla händelser — det är att märka — måste stöta på vida större svårigheter än ändringen af befintliga oråformersbeteckning för ögat. Skulle rean lik väl, så orimligt det I8ter, vilja påstå, att det är mera berättigadt att ändra en ordform än en blott stafningsform, så finna viemellertid äfven hos Rydqvist flere stafningaändringar. Han skrifver icke blott: svälde, fylde, till baka, om sider m.fl, utan äfven viste af veta, nämd, Sverge, linje, nyheter, som nystafvarne i likhet med honom upptagit. Då han äfven stafvar bjelra, dalra, näsla, musla, slås, passif (men passiva), Skan dinaf m. fl., så ogilla vi visrerligen dessa ändringar, men det kan icke falla oss in att bestrida honom rätten att pröfva dem i skrift. Men hvem skall afgöra, invänder man. om ett ändrivgsförelag är i ett visst fall förnuftigt och praktiskt? Monne icke en språkakademis dom här gifver det säkraste utslaget? — Jo, om ett folk har en sådan, som ensam representerar höjdpunkten af det allmänna vettet och den lärda kritiken i språkfrågor. Om så ej är förhållandet, kunna detta allmänna vett och denna kritik reds sig dess förutan. Om man tviflar på dessa makters befiatlighet hos ett för öfrigt hög bildadt folk, om man tror, att en yttre auktoritet bär är af nöden påkattad, och följ akiligen en sund smak och en förnuftig språk atveckling, ledda af den vetenskapliga forsk ningen, icke kunna komma till ständ på frikstens, d. v. a. på tankeutbyrets och expe rimentets väg; om man tror, avt det allmänna sprkkbruket (eller skrifeeden) kan ledas af nigra enskildas bugskott och taga in tryck eller skada af den förste bäste för slagsmakare, ja, då tviflar man förmodligen öfver hufvad på mänsklighetens utveckling genom förnuft och frihet, då hyllar man, Åtminstone om man är konsekvent, despotismen, — låt vara den s. k. upplysta despotismen — på alla lifsområder. Då af det sagda följer, att enskilda måste tillerkännas rätt att föreslå och för sin del på försök företaga ändringar i språkbruket, och då det är omöjligt att bestämma vissa personliga kvalifikationer, hvarat deona rätt sku!le betin sä följer häraf, att hvarje enskild har den samma, d.v. s. att hvarje fullmyndig man har rätt atttala och skrifva, såsom honom lyster. Denna frihet, som dess atom icke kan genom maktspråk inskränkas, inskränker sig emellertid själf genom den egna fördelens och det allmänna förnuftets motvigt, Språket kan följaktligen häraf ejl. ida det ringaste; men skadan kan blifva! stor, om denna rätt förbehålles endast åti vissa privilegierade personer och institutio rer. Om således äfven det vildaste fantasteri på detta område, liksom på andra, omöjigen kan undertryckas och utan skada må unna försöka sig, så bör det väl ej häller förmenas sådana enskilda, som hafva föruuttsskäl — vare dessa hållbara :eller ej — ör en i vissa delar ändrad rättstafning,att ifven praktiskt tillämpa den samma, utan at: afvakta en allmän enighet angående frå sars teoretiska rätt, hvilken dess utom naurligtvis aldrig skulle kunna åstadkommas. en praktisk sak är det ju försöket, röet, som är afgörande; den, som bryter en ed, men misslyckas, kan hafva mycken rätt å sin sida, men har illa beräknat iidsomständigheterna; den, som bryter en Bed och yckas, har åtminstone relativt rätt. När . ex. Svenska akademien i början af detta .rhundrade ordnade den svenska rättstaf lingen i vissa delar emot skrifseden, hade won i flare fall absolut rätt, i andra endast mn relativ rätt, som redan i flere fall fått rika — och därföre antsgligen framdeles i anIra fall kommer att vika — för en högre. DÅ de s. k. nystafvarne genast pröfvat sina förslag i skrift, hafva de således endast jort det samma, som de fleste förslagsstälare på detta område gjort (:. ex. Rydqvist, Ne akademien, Tullberg, Rask, Grimm, 0. fl). Vi hafva upptagit till bevisning satser, sem orde förstås af sig själfva; men då erfaenheten visat, att stor oklarhet råder uti frägavaravde afseende t. o. m. hos sakkuniga pereoner, som fält dom i detta mål, å hoppas vi med vår utreining å:mins:one afva rubbat den käcka sjilftillit. hvarmed f många förkastslssdomen öfver pystafnisgn utan all undersökning avses kuvna utslas. Vär bevisning har gått ut på att isa, att äfven om nystafvarne hafva orätt sak och komma att misslyckas, så äro de, hvad de gjort, i sin fulla rätt, och om oförsynthet, ofog eller något (morslisk:) rätt här blifvit begånget, så torde data sarare vara att söka på fet håll, där alt ir hastiga domar fälts och mindre goda evekelsegrunder underlagts ett lofligt (och öjligen prisvärdt) företag. a, tt hag FT mt nd En rå (ar Ye fran CR ög RR