Aftonbladet – 3 december 1874, sida 3

! ståndliga åtrån att på våldsamt sätt skiljas hädan komma endast småningom och efter hand. Hvarje sjelfmördare har, innan han skrider till det sista ödesdigra steget, genomgått stadierna af inre disharmoni och leda vid lifvet, hvilka ne turligtvis äro fördolda för iakttagelsen. De flesta sjelfmördare döda sig i första affekten. Min borde derför icke genast stå till hands med förkastelsedomen öfver sådana olyckliga varelser, utan först alltid tänka på sig sjelf och fråga sig, hvilken utväg man väl skulle ha valt, om man hade befunnit sig i denna beklagansvärda och hjelplösa belägenhet. hvilken slutligen blott framstälde för ens blickar en enda räddning och i viss mån moraliskt tvunge att med ett enda: djerft drag uppgöra den intrasslade räkningen med jämmerlifvet och derigenom med ens göra slut på det outsägliga lidandet. Den moderna lagstiftningen drager derför också af vissa skäl i betänkande att straffa sjelfmördaren. I den tyska strafflagen fins blott ett fall, då sjelfmord straffas, nämligen försökt sjelfmord af krigstjenstskyldige, för att undandrags sig den allmänna tjenstepligten eller göra sig oduglig der:ill. Äfven kyrkan har under århundradenas lopp blifvit mildare i omdömet om och domen öfver sjelfmördarne. Fordom var för dem allmänt i Tysklarvd den s. k. Eselsbegräbnissbruklig. Nu för tiden förvägrar man dem aldrig det kyrkliga ceremonielet vid er feg likets jordfästning i vigd jord. Bland de många former af virrighet, som drifva den själsrubbade till sjelfmord. kommer en betvälje procent på det s. k. sreligiösa vansinnet. Olycklig kärlekär, mot all förmodan, enligt de hittills erhållna statistiska resultaten, det sällsyntsste motivet. Det spökar endast i romanförfattarnes och romanhjeltarnes hufvuden. Till slut några ord om sätten och medlen för sjelfmord. Det normala sättet att taga lifvet af sig är hängning, den forna allmänrättsliga formen för afrättning i England. Den allmännaste formen för qvinnor är deremot dränkning; i andra rummet kommer äfven för dem hängning. Formen skjutning är i synnerhet bruklig i Frenkrike och öfver hufvud taget hos de i allmänhet något köleriska romanerne, äfvensom hos unge män. Att sticka ihjäl sig är sällsystare och en mer historisk form; såsom man vet, störtade sig också de tappre romarne på sitt svärd i alla de fall, då de icke längre kunde hjelpa sig till rätta. Lika sällsynt är det i nyare tid oftare omtalade sättet att med berådt mod låta sig öfverköras af järnbantåg. Beträffande sjelfmordet genom att kasta sig ut genom fönstret, stå qvinnorna före männen; det samma kan sägas om den klassiska formen förgiftning och den mer moderna qväfning genom kolos. Mycket sällsynt, men psykologiskt intressant är slutligen sjelfmord genom frivillig svält. I äldre lefnadsår tilltager bängningen alt mer; ungdomen tager sig mer till vara derför, sannolikt af kävsla för det skickliga. Medlet består i allmänhet, utom af det lätt åtkomliga repet, hos männen af skjutvapnet (i Frankrike 50 procent), hos qvinnorna af vattnet (46 procent). Sjelfmordssjuka sömmerskor taga sig vanligen af daga genom kolos (i Berlin 40 procent).