Aftonbladet – 3 december 1874, sida 2

Ir, LULSUdR UR UU 3 VUU STOCKHOLM den 3 Dec. I dessa dagar, då-så mycket talas om anledningarna till den sorgliga ställningen i Frankrikes inre politiska lif, och under det man söker anledningarna till det olyckliga förhållandet i en mängd af kombinerade småorsaker, har äfven Republique Francaise tagit till orda i denna sak och visar utien intressant artikel, att den situation, i hvilken Frankrike nu våndas, beror, icke på den eller den politiska meningsskilnaden, utan på den kamp, som alt ifrån seklets början pågått mellan oligarkien och demokra tien i Frankrike. Den i fråga varande artikeln lyder sålunda: I dag börjar kammaren åter sina sam manträlen. Det är kanske icke olämpligt att vid detta tillfälle kasta en blick pä de debatter, vi bevitnat, och som sannolikt ännu en gång, med föga skiljaktig karakter, skola upprepas. Dst motstånd, som republikens konstituerande möter i församlingens sköte, är blott en form af den kamp, som sedan seklets början pågår mellan oligarkien och demo kratien. 1789 ärs revolution har undertryckt adeln, Den har icke sedan åter uppträdt som sluten och privilegierad kast. Men i dess ställe bar uppdykt ett slag oligarki, som man icke får förväxla med aristokratisn, men som åsyftar, lika som den senare gjorde det, att för sin räkning lägga beslag på Frankrikes regering, att exploitera den till sin fördel. Densza oligarki personifieras i hvad mar med skäl kallar de ledande klasserna. De bestå af personer af mycket olika ursprung. men som genom sin ställning, sitt infly tande, sitt namn, sia förmögenhet framför alt, anse sig som folkets nsturliga herrar dess utkorade ledare och som icke tåla att någon delar makt med dem. Säkerliger gifves det något berättigadt på bottnen af detta anspräk. Ingen bestrider, att män. som genom sin talang eller sin förmögenhet höja sig öfver massan, kunna, då deis: förmåner stärkas af moraliskt värde, utöfva ett välgörande inflytasde på sina medborgares handlingssätt. Det tillhör desse mär att upplysa dem, att undervisa dem, att så småningom höja dem till sig. De kunn: sätta dem i tillfälle att draga fördel af re sultatet af sin erfarenhet, att ställa till deras tjenst de materiella och moraliska för delar, öfver hvilka de råda, och i synnerhe: genom sitt föredöme visa dem huru ma; värdigt skall bära ett ädelt: namn och er stor förmögenhet, huru de högsta samhälls ställningar afla de strängaste pligter och huru politiskt inflytande endast bevaras genom att oaflåtligt göra; hvad rätt är och fosterlandskärleken bjuder. Så fattade, äro de ledande klasserna er verklig välgerning för ett land. De äro i viss mån det jordens salt, om hvilket skriften talar. De göra det fruktbart och dug ligt att bära kraftigare och upplystare ge nerationer. Men det första vilkoret, man inser det, för att de ledande klasserna skola på ett nyttigt sätt kunna uppfylla sitt mandat, är att de äro öppenhjertiga, fördragsamma, att de i stället för att bilda ett kotteri eller en sluten kyrka, kalla till sig alt, gom i de lägre klasserna sträfvar ati höja sig till dem genom arbete och begåfniog. Mellan de ledande klasserna och sjelfva folket bör en oaflätlig förbindelse ega rum — en innerlig solidaritet. Derae högre makt bör fritt erkännas och ständig! kontrolieras. Den bör grunda sig på den kunskap, som de hafva om landets behof och på den ifver, hvarmed de lyssna till der allmänna meningens ingitvelser. De äro i viss mån förtruppen på framätskridandets väg, de äro de första i mödorna och bekymren, och detta gifver dem rättighet att vara de första i lyckan. Deras makt är helt och hållet moralisk, den grundar sig ej på något skriftligt; men den hemtar alt jämt sitt berättigande ur den nyttiga rol, de utföra. Den dag, då denna klass upphör att vara eller icke inser sitt ursprung, förlorar den tillvarons rätt och blifver i natio nen en främmande kropp, som man måste atlägsna. Men hvad hafva de ledande klasserna alt ifrån seklets början varit i Frankrike, och hvad äro de der i närvarande ögon: blick? Ack! man behöfver blott kasta en blick på de olika regimernas historia för att der finna, buru den ursprungliga ty. pen i grund vanslägtats. Under restaurationen likasom under Jalimonarkier, under Julimonarkien likasom under kejsardömet under kejsardömet likasom nu, tyckas de ledande klasserna hafva blott ett mål, et: anspråk: att konfiskera landets regering och förslafva folket för sitt ändamål. Visserli gen har det i deras led funnits ädla undan tag, visserligen ha här och der framträdt stora medborgare; men det stora flertalet har varit lifvadt af den lystnad, vi antydt. Hela denna kompakta, fastän heterogena skara, bildad af några lemningar af adeln, af de största jordegarne, af penningefurstarne eller industriens högmögende, har ansett sig för landets naturlige herre; den har blifvit högeligen oroad af demokratien som nalkades den, och den har hyst blott en tanke: att kunna hämma denna stigande flod, att aflägsna den, att så långt som möj ligt drifva tillbaka dessa kolonner, som oaf: låtligt klappade på dörren till helgedomen. Det kom ett ögonblick, då den demokratiska rörelsen antog en bestämd karakter, då den republikanska styrelseformen framstod som sista målet, och den allmänna rösträtten som det nödvändiga instrumentet för målets uppnående. Då fördubblades de ledande klassernas farhågor; de trodde sig hotade i sin tillvaro, undet det rörelsen blott