Aftonbladet – 2 december 1874, sida 2

Till det sista, upprepade hon; jag tackar er. Jag skall vara glad att tänka derpå; det skall stödja mig i frestelsens stund och trösta mig i sorgens. Jag önskade, att ni ej fore sh långt. får denna frivilliga landsflykt verkligen nödvändig ? sJa, alldeles nödvändig. Men ni böricke låta ex enda tanke på mig oroa er; det är något inom mig, som säger mig att jag snart, ganska snart, skall fnna frid och hvila. Det gifve Gud! sade doktorn med högtidligt allvar, och derefter skiljdes de. FJORTONDE EAPITLET. Det var helt naturligt, att doktor Came: rons frikännande skulle gifva menniskorna lika mycket att tala om, gom förut hans rättegång hade gjort. Emellertid lade sig snart äfven denna nyfikenhet, då, redan dagen efter hans frikännande;James Camerons vagn sågs fara på Londons gator och doktorn sjelf sitta inuti, allvarsam, lugn och aktningsvärd som alltid samt sig alldeleg lik som förut. Han besökte sina patienter och de sjuke hus, hvilka företrädesvis stodo under hang uppsigt; han var närvaranae vid konsultationer; med ett ord: han hade åter inträdt i samma verksamhet, som han under de flydda tjugu åren utöfvat. Ingen märkte den minsta förändring hos honom, med undantag af Graee, ty under dagens lopp och vid sitt arbete var han uteslutande läkaren, men då qvällen kom, i kemmets enslighet och tyatrad var han menniskan. Afton efter afton, då hon gick upp för att tillse sin kära husbonde, bjuda honom hans te eller säga god natt, faun hon hopom alltid j samma ställning, med den ena