Aftonbladet – 30 november 1874, sida 3

TT Bel I SULVGI SKOG UPppBW l VäTUC, BlaSSKALICL inberäknad, till 6 kr. 8 öre, hvilket skall vara 6 kronor 80 öre, och årtalet 1870, hvilket bör vara 1875. MUSIK. Kronjuvelerna anses af mången vara det främsta mästerverket från Aubers mest lysande perioå och, oaktadt denna operett hvarken är så i sin art klassisk som Fra Diavolo eller så alt igenom jämn och vårdad som Den svarta dominon, är och förblir den imellertid må hända den mest karakteristiska bland den franske maestrons skapelser genom sin till öfverdåd gränsande motivrikedom, sin hänförande förening at friska naturgkildringar och förfinad konversationston samt slatligen genom sådana praktnummer som sista aktens qvintett och trio, hvilka Auber svårligen kan sägas i något annat arbete hafva öfverträffat om ers uppnått. Katarinas parti har nu anförtrotts åt fröken Moe, som här likasom med sin Angele utdanat en typ af sant qvinlig gratis, behagfullt förenande oskuld och skalkaktighet, frisk känsla och förfinadt koketteri, men hvars energi och kraft, så väl hos föredraget som aktionen, icke räcker till att fullt lyckligt lösa den svåra uppgiften. Vi veta icke hvarför stera gester samt pomp och ståt hos det dramatiska uppträdandet skulle vara nödvändiga för Katarinas riktiga framställning, utan hålla artisten räkning för det lagom, hon i dessa hänseenden iakttog; men väl synas oss den portugisiska drottningens högst olikartade uppenbarelser — då hon framstår först såsom skyddspatronessa för ett band af skälmar, sedan såsom elegant äfventyrerska och slutligen såsom suverän — påfordra hvar sin särskilda nyans, hvar sin bestämda karakteristik, hvilka här uppgingo i det alt igenom herskande grunddraget af passiv, qvinlig finess, vitnanda att det bästa icke alltid är godt nog. Hvad sångerskan angår, äro hennes accent och deklamation särdeles berömyärda, hvadan hon med obestridlig förtjenst utför de nummer, hvilka af hennes röstorgan ej fordra ner, än detta förmår gifva; men de bjertare, starkare effekter, som ofta nog ingått i maestrons syfte, tyckes hennes sywpatetiska, men svaga stämma icke verkliggöra. Den hberömdachokladduon, den tvåstammiga Boleron samt sista aktens trio blifva härigenom zlanspunkter hos hennes föredrag. I den senare arian utvecklar hon mycken kolora;urfärdighet, den första skänker henne ej on så ansläende entrå, som utgör detta pråsentationsnummers ändamål, och i balladen saknar man den abandon, som både tondik:en och situationen hegära. Med stort nöje återhörde man i operans sfriga roler de artister, hvilka deri redan fta samverkat till det helas värdiga utföande, Hr Arnoldson är i don Henriques parti oaflåtligt den förfinade, musikaliske konstnären och har lyckligt dämpat den något öfverdrifna rörlighet, som förr anmärkts mot hans dramatiska framställning sf denna personlighet. Hr Willmans Rebolledo har städse varit och är fortfarande ett mästerstycke af sann, gedigen komik, Äfven de relativt mindre betydande uppgif: terna lösas berömvärdt och hv Uddman för. tjenar särskildt tacksamhet för sitt rent musikaliska återgitvande af Campo-Mayors sångrol. ; E. B.