Aftonbladet – 30 november 1874, sida 2

lyckönskande, hänryckta, Den beskedliga m:rs Leigh kom fram till honom med ögon röda af gråt, och för första gängen i sitt lif saknade hon ord. Camerons enda svar, då hon med rörd blick tryckte hans hand, var att hopdraga ögonbrynen med en blick af ökad stränghet och frigöra sin hand ur hennes; alla andra helsningar, hur entusiastiska de än måtte vara, bemöttes lika kärft. Han banade sig väg genom den upprörda folkmassan, rakt fram till dörren, Någon föreslog, att han skulle dröja tills pöbeln utanför på gatan skingrat sig; det vore obehagligt att trängas med den. Han log, men det var ett leende längt ifrån bi fallande. Var det värre att trängas med pöbeln som en fri man än som fånge? Innan han hunnit till porten, steg en man med sorgbundet utseende fram till honom; det var Mathews, Er vagn väntar der vid hörnet, sir. Doktorn nickade och gick ut. Han trängde sig igenom folkmassan, steg upp. i vagnen och for. Han hade icke gitvit någon befallning hvart kusken skulle köra och satt liksom döfvad, medan färden fortgick med ilande fart framåt på de välbekanta gatorna, Hoalft medvetslös, steg han äfven ur, dä vagnen slutligen stannade; han gick uppför trappstegen. För första gången i sitt lif ådagaläggande en viss raskhet, skyndade Matbews före sin herre och drog på klocksträngen. Porten öppnades af Grace Ingles. Gracel utbrast doktorn och stirrade öfverraskad på den gamla trotjenarinnan, Ja, master Jamen. . Nu först vaknade doktorn som ur en förtrollning. Han såg sig omkring; han var ju i sitt gamla hem — det enda ställe, sem