Aftonbladet – 30 november 1874, sida 2

den undrande, nyfikna folkhopen kunde se och granska denna blick; i denna stund funnos för henne blott två i hela verlden: han och hon; och der ofvan, men ändå så nära, den makt, som hade ledt hennes steg dit, innan det var för sent. Doktor Cameron blef frikänd. Juryn drog sig som vanligt undan, men återkom sanska hastigt och uttalade sitt enhälliga: Icke skyldig, hvilket emottögs med den största entusiasm. Sällan, om ens någonsin, hade den stora salen genljudit af ett så starkt jubelrop som det, hvilket nu bröt fram frän allas läppar, Endast en stod kall och allvarlig. Det ligger något oemotståndligt hänförande i ett dylikt glädjerop, men det förmådde icke röra den högväxte, gråhårige mannen, hvars blick, till hälften dold under de buskiga ögonbrynen, öfverfor den jublande folkhopen. Ej utan rörelse förklarade do maren sin fullkomliga öfverensstämmelse med juryns domslut, tilläggande med djupt och gripande allvar, att ett fruktansvärdt ansvar lagts i deras hand, hvilka skipa rättvisan på jorden, och att de nu räddats från ett förfärligt misstag. d Doktor Cameron var fri, Ordföranden sade honom, att han lemnade domsalen med ofördunklad ära och obefläckadt anseende, De högsta loford uttalades öfver hans ädla verksamhet, den djupaste smärta öfver den oförrätt, som blifvit honom tilifogad, Men under talet och under folkets jubel stod den frikände orörlig, den starka handen slöt sig hårdt till sammans, liksom då man lider en svår, fysisk plåga. Tillfrågad om han öpskade säga något, svarade han endast ett kort uej. Då han lemnade salen, kommo vänner och trängde sig omkring honom, ifriga,