Aftonbladet – 28 november 1874, sida 3

genom kristendomens infytande blef det nöd vändigt att erhålla samtycke af qvinnan, hvilkem man förlofvade helt ung; hon. egde rättightt att slå upp förlofningen före sitt tionde år, utan att fadern behöfde återbetala penningarna till fästmannen. Om flickan ville före sitt tolfte år bryta äktenskapsaftalet, måste fadern återbetala penningarna eller erlägga böter. En far kunde på detta sätt förlofva sin dotter flere gåner, hvarje gång få penningar och ötvertala sin lotter att sl upp förlofningen. För att för Hindra detta missbrak. påbjöd Kyrkan. att -—flicka, som vägrade att g! sig m en, 80) hennes farilj utsett åt henne, skulle gå i kloster. . Nya formaliteter infördes i giftermålsceremonien. Den unge an; Josachsaren satte vid förlofningen en ring på brudens högra hand; denna ring fyttades vid vigseln till venstra handens ekfinger. På samma gång lemnade flickans far hennes skor till brudgummen; denne vidrörde brudens hufvud med dem till tecken af sin makt och myndighet. Denna ceremoni fortlefver ännu i England 1 folkbruket att kasta skor till det nygifta paret; Wan antager, att plägseden härleder sig från eu annan, som är ännu äldre, nämligen den, då fordom herren satte sin fot på sin fånges eller slafs nacke. agen efter bröllopet gaf mannen hustrun en gåfva, som kallades morning-gift, morgongåtves på senare tider bestämdes beloppet at denna gåfva före bröllopet. Så t. ex. öfverlät i det tionde århundradet lady Wynfioed Jå en af sina slägtingar ett gods, som hon för! arade ha varit hennes morning-gift. När Athelstanes syster Eådgith gifte sig med Uthon, Tysklands kejsare, fick hon staden Magdeburg till morgongåfva. Under danskarnes välde var gvipnant ställning jämförelsevis god. Hustrun hade enligt lag rättighet att förvara mannens nycklar. De anglosachsiska qvinnorna voro arbetsamma; det var deras åliggande att tillverka familjens kläder. Wilhelm af Malniesbury berättar, att Edvards (Alfreds efterträdares) döttrar sysselsatte sig med att spinna och sy. Normannerna blefvo. mycket förvånade öfver de anglosachsiska qvinnornas utmärkta sömnader och gåfvo dem benämningen engelskt arbete. anglicum opus-. Enligt Doomsday -book fick Akouyd jordegendomar i Asbley i grefskapet Buekingham af grefve Godwin, för et att hon skulle lära hans dotter att brodeta i guld. Pe anglosachsiska qvinnorna prydde sig med ringar och armband, friserade sitt hår och gåfvo med antimon glans åt sina kinder. De kolorerade teckningarna i manuskript. som ännu äro i behåll, framställa dem i en modest drägt: endast ansigtet och händerna äro bara. De buro camisia närmast kroppen, der ofvanpå tunikan, cyrtel, och till ytterplagg ett slags kappa, som mycket liknade romarnes palla: I många manuskript är håret blåfärgadt, och det är sannolikt att äfven männen färgade sitt hår. Före giftermålet bar den unga flickan långt och utslaget bår; efter bröllopet klipptes håret kortare och bars hoplagdt. Båda könen begagnade handskar. Familjfadern kallades ofta laf-ord, brödets källa; hans hustru hlaf-dig, brödets utdelarinna, och tjenstefolket hlaf-cetas, brödätare. I tionde århundradet var landet appirlag af fästningsverk, och slottet var det feodala samhällets symbol. Afsöndrade från verlden i sina befästa slott, voro männen mycket fallne för att begifva sig ut på äfventyr. När husbonden lemnade sitt slott, var hustrun herskarinna der, hvilket ofta förlänade den feodala tidens qvinnor en värdighet, ett mod och dygder, som de under andra tider icke skulle ha haft tillfälle att atöfva. Detta ensliga och dystra lif i slottet främjade .husliga ygder och högsinthet hos qvinnorna. Drägten var jämförelsevis enkel på Wilhelm Eröfrarens tid, och om några SEraVARAaeR deri förekommo, så var det i männens drägt. Hustrun åtnjöt stort anseende i familjen, satt till bords på hedersplatsen bredvid sin man ock intog hans plats i hans frånvaro. Det var allmänt brukligt, att slottsfrun sjelf gick att vid porten mottaga den besökande. När han lemnade slottet, följde slottsherrn och slottsfron honom till porten. Stundom erbjöd sig en flicka af hög rang till torneringspris. På detta sätt erhöll Gu6rin af Metz den sköna Fitz Warimes hand, och med henne herresätet Whittington. I teckningaraa i manuskripten föreställas qvinnorna oftare spinnande än med någon annan sysselsättning. I drottning Marias psalmbok, som förvaras i British museum, föreställes Eva spinnande i paradiset. Ännu kuriösare är, att qvinnan under medeltiden var familjens läkare och stundom kirurg. Den tidens literatur talar om den skicklighet, hon lade i dagen i dessa befattningar. I slottet börjades dagen vid solens uppgång och slutade kl. omkring 8 eller 9 på aftonen. De båda hufvudmåltiderna voro middagen, kl. före tolf, och qvällsvarden kl. 4 eller 5 på eftermiddagen. I en senare tid åts middag tidigare och två aftonmåltider höllos. Efter miden satte sig riddarne omkring ett bord imatsalen eller i en angränsande sal, åhörande skaldernes sånger eller spelande. dam eller gehack; konsten att spela schack ingick alltid i en bildad uppfostran. Män och qvinnor höllo hvarandra i handen; aldrig under armen, när de promenerade. Före det sextonde århundradet framställa manuskripten alltid gyinnome till häst, sittande åt ena sidan, med benen åt höger och venstra handen mot hästens hufvud, eller motsatsen mot det nuvarande bruket. Derförinnan hade mulåsnor begagnats; men i den mån feodaliteten vann insteg, blef begagnandet af ridhästen allmännare. De vägnar; som nyttjades, vorotunga och obeqväma. När Richard II försonade sig med Londons borgare och gjorde sitt intåg i staden, åkte bofvets amer i två vagnar; den ena af dem körde omkull, hvilket Richard Maidstone ansåg såsom en himmelens förkastelsedom öfver det dåraktiga modet att åka i vagn. Falkjagt betraktades såsom en qvinnoidrott; den första, på engelska skrifna afhandling derom är af Juliana Berners, priorinna i klostret Sopemell i grannskapet af Saint-Albans. Johanat alisbury, i det tolfte århundradet, berättar, huru ifrigt damerna hängäfva sig åt denna öfning. I manuskripten föreställas ofta qvinnorna jaga kaniner med vesslor. Jagten med falk började: i Augusti månad, och damerna stego upp idagningen för att jaga rapphöns. tara r att Jaga ntoinarda att lava liten atat