Aftonbladet – 28 november 1874, sida 3

mycket mera med afseende på nästa vitne. Då Caroline Drugh inträdde, högväxt och rak, i sin svarta, släpande klädning och med den långa slöjan tillbakakastad öfver hatten samt sålunda blottande det färglösa, regelbundna ansigtet, hvars sfinxlika lugn stod i en så sällsam kontrast mot de mörka, lidelsefulla ögonen, drogos allas blickar till henne. Få voro troligen de, som kunde säga, att hon behagade dem, men under por förhöret togo de icke sina blickar ifrån enne. En stol hade framsatts åt henne; men hon förblef stående, med ryggen vänd mot det håll, der den anklagade satt. Då hon först tilltalades, spratt hon till, men återfick i ögonblicket sin sjelfbeherskning och besvarade alla frågor med klar och tydlig röst, som kunde höras öfver hela salen. Blott en enda gång blef den osäker: då hon första gången hörde Cameron nämnas fången; men liksom hon blygts öfver denna svaghet, upprepade hon sina ord med be: stämd röst och höjde blicken mot mr Bullyer, hvilken hon oafbrutet under hela det långa förhöret betraktade. Den första frågan — huru hon kommit i besittning af brefvet, och hvarför hon sjelf hade behållit det, i stället för att lemna det åt den person, till hvilken det var skrifvet — besva rade hon med lätthet; hon hade härvid ännu ingenting att dölja. Till hvem var detta bref adresseradt? Hon nekade ätt svara härpå; hon insåg ej hvad det hade att göra med målets utgång; brefvet i sig sjelf var af vigt, till van det var skrifvet, hade intet att be tyda. Hvad föranlät vitnet att öppna och läsa brefvet?