Aftonbladet – 28 november 1874, sida 3

Denna neutrala, obetydliga person var Pounceon, en af de skarpsyntaåte och skicklgsste medlemmarne af Londons detektiva polis. En snabb blick var för honom tillräcklig, för att uppfatta ställningen, tränga sig inom de skyddande glasögonen, det konventionella leendet och vädra en vigtig upptäckt. Han bockade sig för det unga fruntimret som för en fullkomligt obekant person, men ehuru Ruth kunde bedyrat sig aldrig förr hafva sett honom, kände han henne ganska väl, visste hvem hon var, hvar hon bodde, 0, 8. Vv. Han hade bevakat hennes hus flere dagar, haft ett långt samtal med hennes trogna Jane, hade flere gånger mött både henne och miss Drugh, men, då han ej upptäckt något, riktat sina efterforskningar mot annat håll. Ruth, som, innan han kom, redan stigit upp, vände sig nu om för att gå, men mr Roysdon gvarhöll henne genom en rörelse af handen, på en gång bedjande och befallande. Med en skarp hviskning sade han hastigt några ord till mr Pounceon, och då denne i det samma gick, vände sig juristen åter till Ruth: Jag fruktar att ni skall anse mig mycket tyrannisk, men jag kan icke tillåta er att nu straxt återvända hem. Intet meddelande får ega rum mellan er och miss Drugh, förr än vi försäkrat oss om henne som vitne, Jag talar endast i min klients intresse, som ni torde inse. Om en timme hoppas jag åter kunna frigifva er ur denna lilla kammararregt, och har ni dess förinnan något bud till ert hem, skall jag draga försorg derom. Utan ett ord af invändning underkastade sig Ruth sitt öde. Hon skref ett par rader till Jane, hvilka blefvo afsända.