Aftonbladet – 27 november 1874, sida 3

Om reformen i vår krigsförfattning. Vv. Grunder för ny härordning. I Från den mörka tafla, vi fuano oss nödsakade att upprulla, när vi sökte redogöra för våra militära institutioner, är det liksom till ljusare näjder vi äro i tillfälle att föra våra läsare, då vi nu gå att redogöra för det inom generalstaben utarbetade och af den af k. m:t dertill förordnade komit granskade förslaget till ny härordninz för vårt land. Det rent af oorganiska i vår nu varande organisation och, just i följd deraf, okunnigheten hos folket om hvad som med organisation bör förstås, ha helt naturligt äfven alstrat en viss likgiltighet för alt, som kan hänföras under denna benämning. Detta ensamt kan förklara den ringa uppmärksamhet, som hittills egnats åt detta förslag, och i allmänhet den stora svårigheten för alt hvad som rör den vigtiga frågan om reform i vår krigsförfattning, att väcka något allmännare intresse. Vanligen är det först efter ett olyckligt krig och i synnerhet ett sådant, då fienden inträvgt i bjertat af landet och hvarje individ i mer eller mindre grad fått röna verkan af landets försvarslöshet och derjämte af sin oförmåga att kunna tillfoga fienden någet afbräck, som ett folk börjar fatta nödvändigheten af en verklig organisation och att denna har till sitt förnämsta syfte att medelst skapande af denna organism, som man benämner armå, bereda skydd åt individen så väl som åt staten, ty äfven då denna arm6 är fotad på folkbeväpningens breda bag, blir det dock endast ett riega fåtal af landets innevånare, som kunna in taga sin plats i den samma. För ett dylik fiendtligt inträngande i det inre at vårt land hafva vi icke under flere århuadraden varit utsatta. Våra olyckliga krig hafva slutats med förluster af läxder, som icke egentligen haft geografiskt samband med fosterjorden, cch huru djupt smärtsamma än dessa förluster kändes, förmådde de dock ej på långt när utöfva den verkan, som ett krig fördt i hjertat af landet. -Deitagandet. i den stora jättestriden emot den förut alltid segrande Napoleon, den lyckliga utgången af denna strid och den derpå skeende föreningen med Norge, — alt bidrog att utplåna iatrycketat våra föregående nederlag och förlusteo afprovinser. hvilkas befolkning under århundraden delat ljuft och ledt med det svenska folket. Våra militära institutioner förblefvo de samma. Den sorgliga illusionen om indelningsverkets utmärkthet såsom militärisk institution förjagades icke. Man smickrade sig alt jämt änpu med, att denna institution var något för oss fullkomligt nationelt, och ville icke inse, att den endast var ett sorgligt uttryck af den politiska vanmakt och således af den militära svaghet, som följde efter de otroliga ansträngningar, det svenska folket gjort under hela Karl XII:s regering. De, som ännu i indelningsverket se något så nationelt, betänka dessutom icke, att ett århundrade eller halft annat i ett folks lif är som en kort stund i individens och att, liksom denne kan hafva sina ögonblick af förhoppning efter en ansträngning, som ötverstigit hans krafter, detta också kan inträffa med ett folk. Att denna klarliga förbinidelse — att i indelsingsverket se något annat än hvad det, på sätt vi sökt visa, i sjelfva verket är, ett missfoster sågom militärisk institution betrakadt — icke för länge sedan ledt till vår indergång säsom folk, kan endast förklaas af vårt insulära läge och svårigheten ör en fiende att, i följd af vår fattigdom, unna förskaffa sin arme underhåll inom vårt land. Den, stora utveckling af alla äringsgrenar, som inom vårt land på ett örvånande sätt under senare tider visat ig och som synes snart göra det gamla taet om Sveriges fattigdom till en saga. kan mn dag dock blifva farligare lockmea.t ör eröfringslystna grannar, hvilka då helt säkert, med afseende på vår försvarslöshet, unna räkna ut, att de offer, som för vårt inderkofvande erfordras, icke blifva storai örhållande till resultatet; samt att en fienle åtminstone i våra flesta provinser alltid san vara försäkrad om underhåll för sin urm och om god ersättning för sina med sriget förenade kostnader. Det torde vara skäl för oss att ihågkomma, att den tid icse ligger mera än ett århundrade tillbaka, lå underhandlingar mellan Berlin och S:t Petersburg drefvos om vårt lands delning, Försynen vakade då ofver vårt land, liksom len velat bereda oss tillfälle att som ett ritt folk ännu en gång fylla en stor misjon i mensklighetens utveckliogshistoria. Men ett folk kan liksom en individ begå jelfmord, och en sådan handling skulle det ;venska folket vara på väg att begå, om let ännu i slutet af det 19:de seklet ville ygga sitt försvar på en institution sådan