Aftonbladet – 25 november 1874, sida 2

— — -D— LÄ okunnig om det mörka moln, som samlade sig öfver hans oskyldiga hufvud. Det var en söndagsafton, Församlings prestens hustru, en af de bästa och vänligaste qvinnor i verlden, hade, i tanke att Ruth skulle sätta värde på ettpar timmars lugn, bjudit de tre barnen hem till sig. Sedan Ruth blifvit ensam, satt hon en stund försjunken i sorgsna tankar, och två stora tårar rullade långsamt ned för hepnes kin der. Kanske att, om de efterföljts af flere och hennes hjerta derigenom fått lätta sig, detta skulle gjort henne godt, men just i samma stund knackade någon på dörren, och innan Ruth ens hunnit antaga en gla dare min och hennes röst blifvit fast, inträdde miss Drugh. Får jag komma in? frågade den sist nämnda tveksamt och gaktare än vanligt måhända till följd af uttrygket i Ruthe ställning och ansigte. Ack ja, kom gerna. Jög sög att barnen gingo bort, och jag visste att ni var ensam. Ej för att jag kommit att hålla er sällskap; jag är tvärt om säker på att ni vids hällre ville vara ensam; men ni är god, ni skall icke visa mig på dörren. Jag dröjde så länge jag kun: de, men då ensamheten slutligen blef outhärälig, kom jag till er. Ruth kastade en förfärad blick på sin gäst, hvilken hade talat i en ton af vild förtviflas, gom var henne olik. Hade icke Ruths själ den föregående tiden varit opp tagen af en enda sorg, för hvars storlek alla andra krympte ihop till ett intet, skulle hon märkt att Caroline ej var sig lik. Nu. då bon appmärkgamt betraktade henne, blej hon så mycket pinsammare öfverraskad, icke blott deröfver att Qaroline year mycket blek ty det var hon alltid, Ram Pckeh emedan