Aftonbladet – 23 november 1874, sida 2

pressades af oro; han kastade en blick på barnet och steg upp för att taga brefvet, men såg icke derpå förr än karlen åter gått och hon återtagit sin plats. Hon hade ieke behöft oroa sig; brefvet var blott från Miriam. Hon öppnade det ej straxt; hon visste så väl på förhand innehållet: två sidor fylda med berättelser om Londons nöjen, nya bekantskaper och toilettangelägenheter; de två återstående med loford öfver kaptenen och ett post: skriptum egnadt åt frågor och ömhetsförsäkringar, alt sammans godt och glädjande, det förstås, men Ruth tvekade ändå denna gång att öppna brefvet. Hon tyckte, att detta tomma, fåfänga prat stod i en för skarp motsats till den fridfalla tafla, hon hade för sina ögon, Hon kände sig så lugn och lycklig; den verld, som omgaf henne, var så härlig, och då blott några få dagar återstodo af hennes vistandåe här, ville hon icke förlora en enda timme. På samma gång intogs hon af en känsla af vemöd, sådan vi alla hafva erfarit, då vi kastat en afskedsblick öfver ett ställe, som blifvit oss kärt, Just då solen gick ned öfver den vackra hösttaftan, bröt Ruth långsamt och med ex ovanlig motvilja Bigillet, : Då Jane och de smk flickorna återkommo, funno de Ruth på samma ställe, der de lemnat henne, men hennes arbete hade fallit ned på marken, hennes hopknäppta händer lågo öfver ett öppet bref, och hufvudet, något tillbakaböjdt, hvilade mot en trädstam. Barnen trodde att hon somnat; förskräckt öfver hennes blekhet trodde Jane till en början att hon var död; intetdera var dock förhållandet, hon hade endast svimmat. För a gången i sitt lif var Ruth afsvim