Aftonbladet – 21 november 1874, sida 3

hade kriget den gången blifvit för ryssarn en skola i aktning och broderlighet mot andr: nationer, i politisk. frihet för dom sjelfya Ännu återstår en grupp attteckna: skal derne, författarne, hvilka slutligen äfven togo parti för liberalismen. Det skedde nog sent och varade nog kort; men den stämma som höjde sig, egdg en så genomträngande klang, att hela Ryssland skalf dervid, frår Ishafvet till Kaukasus. Denna anklagande bittra stämma var det unga snillet Pusch kin, som nyss lemnat kejserliga lyceet Tsarskoje Tselo, der Marats broder var lärare. Före Alexander I:s tid egde Ryssland egöntliget blott två skriftställare: Lomono sov och Djerschovin, bådå reprasehtanter för den ryska sg. k. klassiska, efter franska mönster bildade, skolan. Literaturen i Ryss land utgår icke från folket, icke från kyrkan, icke från universiteten — sådana fun nos der icke på länge ännu; den utgår — besynnerligt att säga — från naturforskningen, filologin och armen. Innan Ryssland hade tniversitst, ja, ens ott zymnasiam, Äck det en akademi för !de exakta veteiskaperna och för språkforskningen. En vetenskapsakadeini, 6n rangofdning, on stående armf, en hop riksbarberate — riksskarprättarnämbetet förrättade Peter I ofta sjelf — utgöra sjelfva slanspunkterna 1 act petrinska cwisationsverket. Att bland den ryska vetenskapsskademiens ledamöter ursprungligen icke ans en enda ryss, säger naturligtvis sig sjelft. Lomonosov, professor i kemi vid vetenkapsakademien, kallas ryska literaturens Peter I, emedan han lösgjorde skriftspråket ir det föräldrade kyrkospråkets famntag. I ina formelt korrekta dikter smickrar han lumpt kejsarinnan Elisabet. Hans gammalyske motståndare, vetenskapsakademiens sereterare, Vasili Tredjakovski, hvilken ville ibehålla i literaturen den liturgiska slavonkan, har skrifvit dramatiska stycken, som ära öfverraskande likna kinesernes :skådepel. Genom Lömonosov, som var son till