Aftonbladet – 20 november 1874, sida 3

ADLT, fredagen den av NC passagerare, så hafva vi hela tiden varit i fotsatta för en rasande nordvestlig storm. som icke visat mera aktning för vår ånga -eg ansenliga storlek och starka maskin, än nä Kettegats böljor skulle gjort för en fiskar. pj oåt. Än hafva vi summit å de fräsande vågtopparne, än försvunnit i en ofantlig vågdal, än gått tvärt igenom de framväl:rande vattenmassorna. Det är ett gammalt och utnött ämne att beskrifva en storm på aafvet; skall man göra det med någon efekt, så bör man khåfva en Jacob Wallenle tacksamma material, som funnos ora bord gamla Finland; men som jag ty värr icke kan disponera den förra, och ett autidens passagerarefartyg å Atlanten, å ovilket alt går reguliert till, som. på en irlogsman, icke har några punschbålar att låta krossa, eller lexica, som man kan låta !eka mudderpråmar, så afstår jag från föröket, då det i öfrigt för en läsare, sem sett något och som är i besittning af någon inbillningskraft, bör vara lätt att föreställa sig huru en ofantlig vattenmassa, som Atlantiska bafvet, bör taga sig ut under en -ytande storm och under en gråskiftande, af gtormilarna söndersliten molnhimmel. Vare det nog sagäåt, såsom belysande situasionen, att sedan första dagen hafva af de 35 aktersalopgspassagerarne endast tvänne varit närvarande vid måltiderna, och detär väl öfverflödigt att nämna, att den ene af dessa var Aftonbladets korrespondent. Det ir således skäligen dystert om bord, knappast någon att tala med, utom befälet, som icke nog kän komplimentera min mage och vin stora förmåga alt under promenaderna 4 däcket i tid veta att sätta sjöknä. I stt synnerligen miserabelt humör kraflade jag mig emellertid i dag kl. 5 på morgonen app på däck, för att åtminstone raffla upp sinnet med att se en soluppgång vid horisonten af ett stormande haf, och att det sar atåtligt, derom kan jag försäkra, när isgens stolta stjerna bröt fram ur molnbädden, sedan Horm förut med rosenguld kantat de öfver ens hufvud framjagande molnen och framkallat de mest varierande färgkombinationer. Nu mb jag visserligen tillstå, att jag gerna skulle ha lust att försöka beskrifva det storarade skädespelet, men jag är rädd att våga mig på det, ty ataf de många soluppgångar, jag sottl framstälda på duken, har ingen så syn aerligen liknat någon af ås ofantligt)! många, som jag sett i verkligheten, och): då det icke gerna kan hafva varit mål: larne, som misstegit sig, utan antagli-j: gen min bristande uppfattningsförmåga, parad med frånvaron af alt ekönhetssinne, som gjort det så svårt för mig attilostämma i det allmänna beundrande omdömet, som en eller annan dylik tafla vunnit, så föredrager jag att tiga, hällre än att råka i-delo med auktoriteter, för hvilka det torde vara en småsak att konstruera upp hvilket natur eceneri som hälst på rent matematiskt sätt. Att jag icke förmår fatta dylika konstens former, som söka mästra naturens, har da turligtvis samma orsak, som vid liknande fall lär ha gält i salig Sokrates tid, eller att det sköna är svårt, — Men någonting måste jag föret:ga mig, och länge ech väl sick jag ech fanderade på hvad det skulle blifva, då plötsligen vid horisonten dök upp stt stort ängfartyg, på väg från Amerika ill Europa. Denna syn gaf åt mina tankar n ny riktning. Jag kom atttänka på kom munikationerna nu och förr, och hvad inver. can ångan haft å deras utveckling, och sedan ag satt mitt minne på prof med Btskilliga lata samt kastat en forskande blick i min mnotationsbok, som iör en resande korrepondent är hans halfva jag, ja, jag vill till ch med säga stundom hans hela, var mitt jeslut fattadt. Utförandet deraf syntes viserligen möta något hinder i fartygets hät iga rörelser, men jag beslöt dock att bjuda ill. Och beslutet? Jo, det var att söka ifva Aftonbladets läsare en kortfattad bild f ångfartygskommunikationernas första tapplande steg i alimänhet, men specielt ned afseende å samfärdseln mellan England ch Amerikas Förenta stater. Måhända, ör att icke säga otvifvelaktigt, är mycket ändt af hvad jag kommer att anföra, men tskilligt vågar jag hoppas skall vara nytt, tminstone för en ganska stor delaf Aftonladets läsare. Hvem som var den förste tillämparen af ngan såsom drifkraft å fartyg, är en myeet omtvistad sak, och anspråk härå hefva lifvit framstälda från mänga håll. Det ldsta torde vara från spansk sida. Åtskil ga spanska skriftställare vilja nämligen itva äran åt Blasco de Garay, anförande rtalet 1543, men detta är lika litet beviadt, som att den sannskyldige skulle vara varkisen af Worchester, hvilket senare påtående icke grundar sig på något annat, n att nämnde markis i någon af sina skrift. rr talat om möjligheten af en dylik drifrafts användande. Fransmännen å sin sida ålla på Papin, men utan att kunna anföra ågra bindande bevis. År 1730 beskref dr ohm Allen en metod att medelstånga drifva I och ut vatten på ett fartyg, hvarigenom 1 framåtgående rörelse skulle framkallas, sh 1736 erhöll Jonathan Hulls patent å en ogserbåt, drifven med ånga. År 1774 försikte grefve d Auxiron en liten ångbåt på eine, men maskinen visade sig icke eza ox kraft att hålla bjulen i rörelse. Är 775 konstruerade Perier en liten ångbåt, m med stor möda förmådde draga en anan liten båt uppför Seine. År 1781 för skte markisen de Jouffroy en 130 fot lårg julbåt å floden Saöne (denna båt visade g bättre än någon af de föregående), och ; 1796 erhöll hr des Blancs, urmakare i revoux, ett franskt patent på ea ångbåt, tan att likväl begagna sig deraf. Vända vi oss emellertid nu till Skotland, it början af det praktiska användandet af nefartyg med mera skäl kan förläggas, än 1 Frankrike eller England, så finner man it Patrik Miller, en bankir i Edinburgb, nkring år 1787 bygde en båt med ett hjul midten, men det var ingen ångbåt, ty han ade en man att sätta hjulet i rörelse, och art derpå bygde han en annan båt med j r6 hjul, drifna af två män. — Som man äraf finner, var assessor Juringius, som jtic ir omkring 25 till 30 är sedan lefde i!dy tockholm, och då ständigt låg öfver rege-jbe Ar sms BR oo AA 0 2 BM. te br Re rt re ÅR Ing ft ft Ar Br Er