Aftonbladet – 20 november 1874, sida 3

Cameron intogs af en py oro: om Winifred finge höra att han hade kommit hem, skulle hennes fruktan för att möta honom möjligen drifva benne till ett förtvifladt beslut; redan innan middagen kunde hon, i öfverensstämmelse med hvad hon skrifvit, hafva flytt och omöjliggjort hvarje hans bemödande att hjelpa och rädda henne. Cameron ropade Joe till sig. Säg icke för någon, att jag har varit här i natt — icke för någon. Gör du det, så mister du genast din tjenst. Ja, sir. Joe såg på sin husbonde med en viss skygg fruktan. Doktor Cameron hade passerat genom haltva trädgården, då Joe kom springande med hans hatt, hvilken han glömt. Ynglingen stod en stund och såg etter konom. Doktorns steg voro vacklande och ovanligt långsamma. Alt kunde icke stå rätt till med husbonden. Då Joe erinrade sig hvad han sett och hört under natten och nu lade dertill doktorns bleka, förvirrade utseende och besynnerliga sätt, var han säker på, att icke alt var så, som det borde vara, Han skulle velat gifva mycket för att vid frukosten få tala med husets öfriga tjenare om saken, men den stränga befallning han erbållit att tiga, jämte den bifogade hotelsen, voro icke att skämta med, och han beslöt visligen att bålla sin tunga i styr. Då Mathews i sin herres bostad i staden hörde det ringa och öppnade dörren för doktorn, steg han förfärad tillbaka, som om han sett en välmad. Har något ledsamt händt, sir? var hans ofrivilliga fråga. Nej, svarade husbonden hastigt. Du väntade mig i natt? Ja, sir,