Aftonbladet – 19 november 1874, sida 2

Doktor Cameron hade sagt att han skulle vara borta tre dagar; han var nu på hemvägen. Han hade med den yttersta samvetsgrannhet tagit tiden i akt, och att han tillbragt hela den föregående natten vid en sjuksäng, kunde icke hindra honom att anträda återresan med nattens snälltåg, för att i god tid nästa morgon vara i verksamhet i London. Det var blott få passagerare, och han var ensam i kup6n, För Cameron, som aldrig hade stort behof af sömn, var det sällsynt att kunnas gofva under en resa, och nu satt han, timme efter timwe, atap tanke på nägra yttre ting, försjänken i sorgsna tankar på sie sjelf, medan städer och byar, höjder, fält och föcer med ursinnig hast rusade förbi, lika onda gerningar. hvilka. flyende för dagens He . ljug, gömma sig i mörkret, Tre dagar voro förgångna, sedan han lemnat sitt hem; dessa tre dagar hade på intet vis ändrat hans åsigter, de hade blott tjenat att bringa hans planer till mognad. Han hade talat med Winifred om skiljsmässa ; om att detta deras möte skulle bli det sista. Han hade äfven talat om beskydd: han hade lofvat vaka öfver hennes intres sen och han ämnade äfven hålla sitt löfte. Han hade icke talat under ögonblickets, öfverilning, utan från första stunden klart uppfattat både sin och henres ställning. Han skulle aldrig önska att de efter detta sista möte. åter komme att träffas; den maka, han under åratal betraktat som någonting heligt, skulle försvinna från hans lefnadsväg och ur hans minne, men han skulle bära sitt öde, ty ban var stark, och hemmet var icke, hade aldrig varit hans verld. I James Camerons känslor fans ej en skymt af vrede mot hans hustru, blott ogillande och medlidande, Ja, från första