Aftonbladet – 18 november 1874, sida 3

Winifred hvarken svimmade eller uppgat bgot rop, hon höll blott andan och såg, näböjande på en stol vid fönstret, hvad om tilldrog sig. Doktor Cameron satt rean i vagnen, och hans ansigte, som var ändt mot huset, var, ehuru mycket allvaramt, ej längre strängt, ty han såg på lilla Willie, som stolt och med vigtig min satt rid hans sida och höll tömmar och piska amt språkade muntert, förtjuet öfver att å åka med pappa och att få köra. En rö: else med piskan och så bar det utaf. Skola de icke vända sig om en gång, blott n enda gång och se upp till fönstret? )m James Cameron hade gjort det och fått je hennes bleka, ångestfulla ansigte, hade lt kunnat slutas annorlunda, men han var sysselsatt med barnet och med att hålla de små händerna, hvilka hade tömmarna att sköta, och så foro de nedåt alln och ut genom grindarna, som slogo igen efter dem med en skarp klang. Mekaniskt ansträngde hon sina ögon för att kunna se ännu en skymt af dem, innan le veko af vid hörnet och ej längre kunde skönjas. Nu voro de borta, hon kände att för henne vore de det för alltid. : Samma afton, sedan Ruth Edgestone hade sett sina små skyddslingar insomnade, satt bon i förmaket vid sittsommarhem vid hafskusten. Framför sig på bordet hade hon sin arbetskorg, och bredvid låg andra delen af en roman, sem lifligt intresserade henne, och hvars läsning nu skulle bli hennes belöning för en timmes flitigt arbete. Då hon sålunda satt, med ett lugnt hjertas frid återspeglad i sitt ansigte, öppnades dörren och James Cameron inträdde med sitt barn vid handen.