Aftonbladet – 17 november 1874, sida 3

Mra Malloney skakade på hufvudet, men besinnade sig hastigt. Om ni händelsevis skulle gå förbli posten — Visst gör jag det. Jag har en hel packe bref från min fru att lemna in. — Ja, då skulle jag vara mycket tacksam, i fall ni äfven ville medtaga ett för min räkning. Jag skall säga, det är på det viset, fortfor hon halthviskande och togdörsigtigt upp ett bref ur fickan, att min matmor sade till, att det strax skulle lemnas på posten, och jag lofvade att göra det med mina egna händer, för se, man kan aldrig lita på dessa slamsiga tjenstflickorna, hvilka ljug2, hvart ord gom de säga, och vilja ha sina ögon med i alt hvad som inte angår dem; och som detta skall liksom hållas litet hemligt, ser ni, tillade hon, i den hemlighetsfullaste ton, så kan man inte vara nog försigtig. Om derför ni ville taga brefvet, så blef jag mycket tacksam. Jag skulle gå sjelf, men se jag skall säga att jag knappt kan stödja på foten för en liktorn. Åh, den skall jag lätt kunna bota er för; jag vet en säker kur. Den fick jag af min mors gamla moster, som blef hundratvå år gammal och var klok i hvarjehanda och kom i tidningarna. Nå, hur var kuren ? Smörj stället välmed ljustalg, häng der efter upp edra strumpor i skorstenen, säg ert ABCD baklänges, gå baklänges till sängen, och är ni inte då botad, så blir ni det aldrig. M:rs Malloney hade den fullkomligaste tro på medlets ofelbarhet, hon bar derför inom sig ledsnad öfver att sakna anledning att begagna det, då hennes verkliga orda var lättja, men alldeles icke liktornar. Tack, tack, sade hon, jag skall bestämdt försöka det i qväll; men se här är brefvet nu,