Aftonbladet – 16 november 1874, sida 3

ants, RN framtiden, alldeles icke ega rättighet att år efter år låta kommunen vara i mistning af en inkomst, gom kan och bör erhållar. Vilja fullmäktige verkligen befrämja bildandet af utskänkningsbolag här, efter samma mönster, som det i Göteborg befintliga, hvilket årligen afstår sin vinst till kommunens bästa, så möter intet hinder för att ett sådant bolag kan erhålla vissa lediga utskänkningsrättigheter mot en lägre af: gift, om deri skulle ligga någon uppmuntran, och denna nedsättning kan gerra be viljas, så vida bolaget förbinder sig att afstå vinsten på rörelsen till kommunen. Men fullmäktige hafva sjelfve, genom antagandet af en föreskrift, särdeles verksamt lagt hinder i vägen både för utskänkningsbolags bildande och för en högre inkomsts erhållande af de utskänkningsrättigheter, som auktion skola försäljas. De hafva nämligen föreskrifvit, att ingen får innehafva mer än en utskänkningsrättighet. Derigenom är det ju omöjligt, att bolag kan bildas i syftemål att idka flere utskänkningsrörelser. Anmärkes att den föreskriften kan afskaffas längre fram, då alla de gamla (burskapsoch krogsedels-) utskänkningsrättigheterna upphört att gälla, så taga vi oss friheten erinra, att då dröjer det sannolikt ännu i tio år innan berörda föreskrift kan återkallas. Men hvarför har den antagits? Derför — har man sagt 088 — att icke en person skall kunna slå under sig många utskänkningsrättigheter. Ligger då något vådligt deri? Är det då icke påtagligt, att om ett bolag eller en person eger rättighet att inropa så många utskänkningsrättigheter som hälst, skall hvarje sådan blifva högre betald tillföljd af den ökade konkurrensen? Det ligger i bolagets intresse att sköta sina utskänkningsställen så väl som möjligt; men ett bolag kan endast förse desra ställen med spirituosa, och genom försäljning deraf skall bolaget hemta sin vinst, sedan utskänkningsafgiften, hyran för lokalen m. m, afdragits. All försäljning af mat, öl, kaffe m. m, kan bolaget icke kontrollera, och derför måste den öfverlemnas till utskänkningsföreståndarens egen omtanke och till ett medel för honom att bereda sig vinst; derigenom blir han mera intresserad för att de besökande förtära mat, öl och kaffe, än bränvin, hvaraf han ej uppbär vinsten. Nu är förhållandet på alla hufvndstadens krogar, att matförsäljningen är en bisak, och hela rörelsen går ut på en stor bränvinsförtäring, af hvilken både krögaren och hans förläggare skola draga vinsten, Mycket kunde ännu i denna vigtiga fråga anföras; men vi tro oes redan hafva ådagalagt att bränvinsförsäljningen i hufvudstaden är oförsvarligt illa ordnad, att den befrämjar superiet, och att den icke på längt vär bereder kommunen den inkomst sont den kan och bör lemna. Vi tro oss äfven hafva ådagalagt: att minimikannetalet vid försäljning af utskänkningsrättigheter bör bestämmas till minst 5000 kannor; att, om så sker, varder taxeringen å de gamla utskänkningsrättigheterna äfven höjd, I allmänhet till 5000 k:r och för åtskilliga till vida högre belopp, så vida icke taxeringskomit6erna vilja göra sig skyldiga till en klandervärd underlåtenhet; att äfven minimikannetalet för minuteringsrättigheter, som å auktion försäljas, bör höjas till 5000 kannor; att utskänkningsoch minuteringsafgifterna böra erläggas månadtligen i förskott, och att en person, eller bolag, bör få inropa huru stort antal utskänkningsrättigheter som hälst i eget namn. Om de nu antydda åtgärderna vidtagas, skall det icke dröja länge, sannolikt ej i tre år, innan Stockholms kommuns inkomst af bränvinsförsäljningen uppgår till 6 å 700,000 kronor årligen, på samma gång erfarenheten skall visa att superiet minskats, helt enkelt derigenom att bränvinet blifvit dyrare. Men vi erkänna villigt, att om statsfull mäktige vilja besluta en reform i den syftning här angifvits, måete de bereda sig på ett så mäktigt motstånd, att om det skall öfvervinnas, så erfordras dertill både mod och kraft. Det är emellertid af stör vigt att fullmäktige lägga hand vid reformen snart, ty det kan ej dröja många riksdagar till, förr än bränvinsförsäljningen öfvergår från en iokomst för kommunerna till en inkomst för staten. Slutligen äro vi skyldiga att göra en rättelse, hvilken innefattar en ganska vigtig upplysning. I näst föregående uppsats hade vi meddelat i sammanhang med uppgiften att tillförseln af bränvin i Stockholm 1873 utgjorde 4,801,000 kannor, att det icke torde vara öfverdrifvet, om man antager, att det bränvin, som stannat qvar här för platsbehofvet, för den ärliga förbrukningen, uppgått till minst 12e million, men troligen nu uppgår till 2 millioner kannor, Sedan har vär uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att den ofvan angifna bränvinstillförseln i verkligheten utgör ett vida större qvantum, enär det bränvin, som ankommer hit, för besparing af frakt, kärl och utrymme hufvudsakligen bestått af sprit (således af mer än 50 o styrka). Men nu har tilllika blifvit oss benänget meddeladt, att det bränvin, som på sjöoch järnväg, enligt skedd anmälan, blifvit från Stockholm afsändt under 1873, utgjorde 1,287,898 kannor at 50 9o styrka. Om man nu drager detta qvantum från det ofvan uppgifna (hit införda) 4,801,000 kannor, så ntgör det, som stannat qvar på platsen till förbrukning, i rundt tal 3!a mill. kannor, men i verkligheten öfver fyra millioner kannor af 50 ?o styrka. Förbrukningen är således dubbelt högre än vi i föregående uppsats antagit. Då de 329 personer, hvilka 1872 i hufvudstaden för bränvinsutskänkning och minutering endast erlade skatt för 881,463 kannor, men med fullkomlig visshet afsatte 4,000,000 kannor, inges lätt hvilken förlust kommunen fått och får vidkännas derigenom, att bränvingförsäljningsväsendet är illa ordnadt, och i huru hög grad superiet derigenom befrämjas,