Aftonbladet – 16 november 1874, sida 3

Vid sidan af Stensgårds verkligen originella karakter förefalla de öfrige — den om sin heder ömme, något enfaldige kammarherren Brattsberg, den knipsluge bonderiksdagsmannen Lundestad, den råe industririddaren Monsen, ja, till och med den förfallne boktryckaren-skandalskrifvaren Aslaksen, och kanske mest den ruinerade, processlystne Daniel Heire med den onda tungan — i högre eller mindre grad mera typiska, än individuella. De gifva dock samtliga särdeles goda uppgifter för skådespelaren, af hvilka deras framställare också med fördel begagnat sig. Att hr K. Almlöf säsom en kringvandrande cronique scandaleuse skall vara förträfflig och genom en utmärkt pointering förstå att aflocka hvarje replik all den qvickhet, som kan läggas deri, behöfver knappt sägas, hälst han vid dramats första upptagande hade tillfälle att folltyga det. Hr Nyforss har också förut gjort denne ytterligt simple, penningdryge och skrymtande Monsen på ett sätt, att den otvifvelaktigt måste räknas till hans bättre skapelser, och den är så ännu. Deremot äro hrr Dörums och Thegerströms ovanligt goda lösningar af sina nya uppgifter såsom Lundestad och Aslaksen förtjenta af det varmaste erkännande. Synnerligast förefaller oss den förre hafva träffat ett lyckligt lagom vid återgifvandet af bondens på en gång dryghet och slughet; den senares bild äter, så i minsta detalj genoimförd som han är; har dock kanske alt för stor naturganning. Scenen med Stensgård i andra akten gifver han emellertid med en styrka, som icke blott visar hvilken stackare Aslaksen nu är, utan ock att hos honom legat ett frö till något bättre. Hr Sundbergs kammarherre deremot är, ehurn förträfflig till apparitionen, i öfrigt mindre lycklig; det finnes hos denne skådespelare något nervöst cch enformigt, så i tal, gom åtbörder, som inverkar tröttande på åskådaren. Billigtvis må dock erkännas, att, då N. V. Almlöfs år och dermed minskade krafter ej tillåta honom uppträda i en så stor rol,